Jag känner mig förföljd. Jagad av reklamkampanjer för en enda sak: Prylar som en senior tycks behöva.
Är inte 65 en sifferkombination som vilken som helst? No way!
Senaste veckan har jag fått inte mindre än 129 mejl som handlar om fotfilar, massageoljor för trötta ben och stödstrumpor och medel för påsar under ögonen och rynkborttagning.
Jag räcker lång näsa åt dem eftersom jag redan haft torra fötter i minst tio års tid och rynkorna - vad är det för farligt med dem?
De vet inte vad de pratar om, tänker jag och slänger. Och slänger. Och slänger.
Numera är födelsedatum och år inte längre något privat. Storebror har norpat och sprider det hejvilt.
Plötsligt tilldelas man ett nytt namn: Senior. Känns inte alls lika spännande som när man exempelvis blev tonåring.
Låt oss se livet som en upptäcktsresa: Man lär sig gå, simma, börjar gå på dans, upptäcker omvärlden. Passionstiden inleds och blir förhoppningsvis bestående. Man skaffar barn, hus, jobbar, betalar av på skulder och lån. Upptäcker att livet också har ett visst, strävt motstånd att erbjuda.
I motvind och medvind tuffar tåget vidare. Resan pågår. Man kliver in i nya kupéer, bekantar sig med andra resenärer. Gör massor av spännande möten.
Men så kommer gränskontrollanten. Aj, aj, Han vill fösa in dig i en särskild kupé där det finns stödstrumpor, rynkbehandling och fotfilar.
Jag vill inte hamna i någon särskild kupé. Sa jag inte att jag var upptäcktsresande? Jag tänker minsann låta rynkorna komma. Fila fötterna när jag får lust, och jag tänker inte låta mig luras att tro att upptäckarglädjen är över för någon fånig sifferkombinations skull.
En dåres försvarstal? Må så vara. Men det finns en del fina kupéer där man trivs extra mycket och vill stanna kvar i. Så länge tåget rullar på.
Tids nog kommer slutstationen. Och då behövs inga fotfilar.
Jag tänker minsann låta rynkornakomma. Fila fötterna när jag får lust.
