Jag hör inte till de fotbollsintresserades skara. Men fotboll ska för den delen inte underskattas.
Jag hövlighetstittade på matchen mellan Sverige och Italien. Sverige förlorade. Inte mer med det.
Fast inte hade jag väl anat vilken betydelse den matchen skulle komma att ha. Inte då.
Några dagar senare befinner jag mig på en stadsvandring på egen hand i Albaniens huvudstad Tirana.
Nyfiken på det nya landet, lägger jag märke till hur folk tränger ihop sig på kaféerna med sina espressokoppar, med blickarna vända mot de stora bildskärmarna där fotbollsmatcherna pågår.
På torget finns fruktstånden med sina enorma drivor av färska fikon, mandariner, tomater och oliver.
På andra bord ligger tobak i tjocka limpor, brokiga tyger och rostiga dörrlås. Här säljer man även spisar och kylskåp som skulle fått svenska återvinningsstationer att rodna.
Glada människor vinkar och ropar på sitt eget språk. Jag försöker konversera men de klarar inte många meningar på engelska. Det verkar hopplöst, tills jag råkar nämna att jag kommer från Sverige.
Då går solen ur moln: Zlatan! Zlatan Ibrahimovic! ropas det högt och glatt.
Visst! Nu berättar jag förstås att Sverige fick spö av Italien. 1-0. Genast får jag sympatier för denna förlust.
Rätt inträdesbiljett är alltså nu uppvisad och plötsligt står jag i centrum av ett hetsigt samtal om fotboll, om Sverige och i synnerhet om Zlatan. De klappar mig på axeln och strålar av glädje.
Samförståndet är ett faktum och vi är bästa vänner och jag bjuds på fikon, äpplen och jordgubbar från höger och vänster och stunden blir så där innerligt gemytlig mitt ute på torget, med deras stora gester och bjudkorgar och vi är alldeles på det klara med hur förenade vi är - tack vare fotbollens förlovade magi.
Det verkar hopplöst, tills jag råkar nämna att jag kommer från Sverige.
