STOCKHOLM 20110512 Alfabetsdrake på skolgård som man hoppar hage i Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX / Kod 10110
Jag sitter med mitt barnbarn och pratar livsfrågor.
Barnet: "Dom som skriker och slåss på skolgården, varför gör dom det?"
Jag svarar: ”En del barn mår inte så bra, och är arga inombords. Därför ger de sig på andra, för de vet inte något bättre sätt att uttrycka sina känslor. Men det är fel att göra så. De borde prata med någon i stället.”
Sedan övergick jag till att berätta för honom om allas rätt att ha en åsikt. Om det fina land vi bor i där man fritt får uttrycka vad man tycker och tänker. Men att ingen ska slå någon annan, oavsett. Våld i alla former och kränkningar är jättefel.
Pedagogiskt perfekt. Mitt barnbarn satte sig i grubblande pose och som ett bevis på att hela lektionen gått in, drog han slutsatsen: "Det är dumt att slåss. Man ska prata istället."
Tv:n stod på. På nyheterna visades en fotbollsmatch som urartat i slagsmål och flera fördes bort, svårt skadade.
Därefter kom ett inslag om hur aktivister motat Sverigedemokraternas valkampanj under tumultartade former.
Barnbarnet tittade på mig med blicken full av frågor.
”Varför är alla dom där arga inombords, farmor?”
Vad skulle jag svara?
Helst hade jag velat säga att de som skadar de som hejar på ett motståndarlag inte är intresserade av fotboll över huvud taget.
Helst hade jag velat säga att våldet kommer av rädsla. Rädslan för att något så ont och fult som nazism ska få fäste i vårt land.
Men att använda knytnäven för att ge uttryck för vad man vill, är fel sätt. I själva verket flyttar det fokus från själva frågan och skapar sympatier för den de vill protestera mot.
Våld är alltid ett bevis på dåliga argument.
Men hur sjutton ska vi få det att gå in hos framtidsfolket att fotboll är fotboll och politik är politik och att våld absolut inte ska förekomma. Varken där eller någon annanstans.
När deras farmödrar har misslyckats?
