Nu är glada julen över, hoppas den varit fin! Det är dags för ordentliga hantverk tyckte undertecknad och gav sej på följande arbetsuppgift:
Med en på extrapris nyinköpt fogsvans skulle en kvist kapas av från en björk. Den som utförde hantverket är en man med mångårig erfarenhet av liknande arbetsuppgifter.
Han greppade kvisten med vänster hand, satte den vassa sågen mot tänkt läge och tryckte till, men såguschlingen hade den dåliga smaken att ändra riktning, på grund av att den stötte mot en annan liten kvist.
I stället för att träffa tänkta kvist, så flög den med viss kraft rätt över den erfarne kaparens nedre armdel! Tjoff, lät det när sågen illvilligt kastade sej över det felaktiga kapstället! Blod kom ut i icke föraktlig mängd, fogsvansföraren kastade sitt verktyg på marken och med blodet strömmande över armen gick han snabbt in till den i köket matglada tanten som är hans hustru.
Han ropade, lätt darrande, på henne och hon kom då till sin mans räddning genom att hon förde in honom i badrummet, satte honom på toastolen med den blödande armen över tvättfatet.
Med visst ursinne greppade han fogsvansen en gång till
Med van hand tvättade hon det gapande såret, förband snabbt den skadade armen med någon slags sårtejp och lindade in skadan med en snygg gasbinda.
Efter behandling gick den skadade och något dämpade mannen ut igen och med visst ursinne greppade han fogsvansen en gång till, ställde sej stadigt, kollade lite extra att kapriktningen var fri och nu föll snart kvisten till marken, utan att något problem uppstod.
Med svidande sår på armen gick han sedan in till sin hustru igen som hade kokat kaffe åt den något stukade fogsvansföraren.
Erfarenheten av en sådan här händelse är att det är nog bra med en vass såg, men också att det är viktigt att tillse att man har rätt träffbild. Och inte minst att man har ett gott förhållande till hustrun i det hus man bor i.
Slutet bra, kvisten av och kaffet gott!
Ove Vikdahl