Jag tänkte få vara lite personlig i den här krönikan, om det tillåts.
Min fru blir 75 år. Tänk vad tiden går, vi gifte oss 1967 och har nu firat guldbröllop efter 50 år tillsammans.
Att hon bara stått ut med samma gubbe så länge!
Vi har faktiskt haft det mycket bra ihop hela tiden, inget bråk eller några större meningsskiljaktigheter heller.
Hon är värd att firas på ett lite mera högtidligt sätt den här gången.
Hon vet inte om vad hennes gubbe har hittat på som present och det har inte varit utan vånda att hitta på något lämpligt.
Men nu kan det avslöjas att hon ska få en lyxweekend på ett nytt hotell i en annan stad med spa och middag.
Efter samråd med dottern blev det så här. I skrivande stund vet gubben, alltså jag, inget om hur detta ska mottagas. Jag kan bara hoppas att det blir bra.
Kan det vara någon mer som upplevt hur svetten trängt fram ur pannan när man ska försöka komma på något bra i presentväg till någon man känner så väl och tycker så mycket om, men där festföremålet själv inte uttalat någon speciell önskan.
Tanken är att han ska stiga upp tidigt, koka kaffe, fixa gofika och ha blombukett på en bricka som hon får på sängen.
På kaffebrickan ska även en inbjudan till hotellet ligga.
Min fru är inte någon lyxbrud som har varit van att få dyra presenter eller på annat sätt har exklusiva vanor.
Hon har alltid levt enkelt och arbetsamt och har också en mycket lång yrkeserfarenhet inom äldreomsorgen.
Därför är fet hög tid att hon riktigt får lyxa till det för en gångs skull.
Vi gifte oss 1967 och har nu firat guldbröllop. Att hon stått ut med samma gubbe så länge!
