Allt som glimmar är inte guld. Det kan också vara en tioöring.
När jag var liten samlade jag på de småsmå mynten som bara var värd en tiondels krona och som många av de vuxna inte alls brydde sig om. Det var därför en ganska enkel grej att samla på, även om det så klart tog tid att komma upp i några summor.
Jag brukade få tioöringar av mina äldre släktingar, men de allra flesta hittade jag själv på gatorna i Skellefteå, på grusvägarna hemma i byn – drygt tre mil från stan – var det givetvis helt lönlöst att leta.
Tioöringarna kunde ligga under parkbänkar eller mitt på gatan och varje gång jag hittade en tog jag hem den till min stora Myntrik-sparbössa, och när tioöringarna upphörde 1992 hade jag samlat på mig en ganska imponerande mängd.
Även om det är mer än 20 år sedan kan jag fortfarande minnas hur det såg ut och lät på bankkontoret när mina småpengar rasslade genom växlingsmaskinen. Den exakta slutsumman minns jag inte, men jag vet att det var mer än 95 kronor och mindre än 100. Nästan tusen mynt alltså och väldigt mycket pengar för en tioåring.
Det var längesen jag tänkte på mitt första samlarobjekt, men häromveckan fick jag anledning att göra det igen. Jag hade just parkerat bilen och passerat garagelängan när något blänkte till på marken. Snön och isen hade smält bort och där bland gruskornen låg något som blänkte och glimmade i eftermiddagssolen. Det var något med storleken som gjorde att jag var tvungen att ta några steg tillbaka och titta närmare på vad det var. Och där låg den. En tioöring från 1984.
Helt plötsligt var jag en samlande liten flicka igen och precis som förr i tiden böjde jag mig leende ner för att plocka upp den. Om tioöringen hade ett litet värde förut så är den helt värdelös nu, men med tanke på alla glada minnen som den väckte kände jag mig rik när jag la den i byxfickan och gick hem.
