Jag blänger på kabelstumpen som sticker ut ur väggen och tänker,
”Undra om det ens går att googla på hur kablarna ska ska kopplas ihop?”
Kabeln som sticker ut ur väggen tillhör en applikation som blir allt mer sällsynt i de svenska hushållen.
Och just den här kvällen torde jag nog vara nästan helt ensam om att försöka lista ut hur den här dosan skall kopplas in.
Det jag pratar om är naturligtvis ett gammalt, hederligt, telefonjack.
När jag sitter där och funderar över kopplingsschema så blir jag lite nostalgisk, när använde jag senast den nästan glömda hälsningsfrasen i telefon?
”Hos familjen Karlsson!”
För nu ringer vi upp en person, förr ringde man hem till folk. Och man visste aldrig vem som skulle svara. Var det mormor 82 år eller Lisa 4 år?
Och var det Lisa som svarade fick man vara beredd att först besvara några kontrollfrågor innan man fick prata med någon vuxen.
”Vem är du? Hur känner du min pappa? Vad vill du honom? Jag har varit och badat idag, har du badat idag?”
Och i bakgrunden kunde man då höra någon vuxen som ropade,
”Lisa vem är det?”
”En farbror som söker pappa och han har inte badat idag!”
Är det inte lite synd att vi tappat allt det där med våra personliga telefoner?
En farbror som söker pappa och han har inte badat idag!
För idag är telefonen verkligen personlig. Om sambon glömt telefonen hemma och den börjar ringa förtvivlat, då meddelar man bara krasst när hon kommit hem,
”Din telefon har ringt!”
Det finns nämligen ett inbyggt motstånd till att svara. Jag vet ju redan att den som ringer söker min sambo, inte mig.
Att bara plocka upp någon annans telefon blir på något vis ett intrång i dennes personliga sfär.
Min koncentration vänds åter till kabelstumpen som sticker ut ur väggen. Ska jag få igång vår ADSL, datauppkoppling, måste kablarna hamna rätt. Och vem är då den bäste att fråga?
”Jo, min personliga telefon!”
Mikael Karlsson