”Varför skriker farbröderna och tanten så till varandra? Varför bråkar dom?”
Barnet stirrar på teveskärmen med uppspärrade ögon.
”Nej, min vän, dom bråkar inte, dom debatterar. Som vuxna gör då de vill att någonting ska förändras. Det är viktigt att alla får säga vad dom tycker. Det kallas demokrati.”
”Men ingen lyssnar ju. Titta nu: tanten vill ge farbrorn papper, och varför viftar han, hjälp nu slår han tanten!”
”Nej, han slår henne inte.”
”Och den där andra farbrorn, han ler när han säger konstiga saker, och vad har han gjort med framtanden, har han slagit av den då har spelat hockey, tror du?”
”Hmm.”
”Nej, mamma dom säger att han spelat på nätet, det var inte hockey.”
”Gå ut och lek nu, det här är för vuxna!”
Efter en stund kommer barnet in, storgråtande.
”Vi satt där och körde med varsin bil, jag hade den där stora, fina, dyra, blå, du vet, och så kom en annan pojke och sa att vi inte ska ha blå bilar längre, dom ska vara röda. Han sa att det är han som bestämmer. Det vill inte jag.”
”Man ska turas om att bestämma. Du har bestämt förut, nu är det hans tur.”
”Jag vill ha min blå bil, får jag inte ha den då vill inte jag leka mer. Då ska jag aldrig vara med dom andra mera.”
”Äsch. Nu är du fånig.”
”Det är en kille som redan har en röd bil. Men han får inte vara med. Konstigt va. Om ingen vill leka med han som har röd bil och vill bestämma, vem ska han bestämma över då? Kallas det också demokrati, mamma?”
”Nej, fast, ja, ärligt talat, jag vet inte. Vänta, jag kollar just nu genom fönstret, men du: Varför är ni bara killar i sandlådan?”
”Nej, vi är faktiskt någon tjej också.”
”Bra. Det är viktigt. Sandlådan är som ett samhälle, förstår du lille vän. Man måste dela med sig till både pojkar och flickor och sträva efter att vara vänner och leka tillsammans, på samma villkor.”
Varför är ni bara killar i sandlådan?