I perfektionismens tidsanda, när alla strävar efter att uppnå vissa ideal, vare sig det rör sig om kroppsform, intelligens eller prestationer, vill jag slå ett slag för den defekta människan.
Jag är nämligen en sådan. Min mamma, som ju visserligen var född 1911, och därför hade skäl att anamma ett ålderdomligt tankesätt, brukade ofta säga: "du kommer aldrig att bli gift om du inte lär dig att skruva på en kork".
Det skulle föreställa ett hot. Inget öde kunde vara värre än att inte bli gift.
Nu förhåller det sig så att just skruvkorkar nästan aldrig blir ordentligt fastsatta i mina händer. Det är som om fingrarna känner leda över att behöva utföra samma manöver gång på gång och därför struntar i det. Fast det drabbar ibland också lock och dragkedjor också, som har en benägenhet att inte vilja bli stängda. Denna defekt hos mig orsakar inte alltför sällan problem.
Jag hade klivit av bussen och skulle nu erövra London. Den engelskt korrekte chauffören hivade ut ryggsäckar och väskor till oss väntande resenärer. I lastutrymmet låg en hög med tamponger och rullade omkring. Förnämt plockade han upp dem en och en, höll varje pinsamt privata tingest mellan sina nypor som om de varit något ytterst värdefullt och frågade varje gång: "Tillhör denna er?"
Rodnande av skam och genans förbannade jag just då min oförmåga att stänga både dragkedjor och lock.
Utvecklingen har gått framåt. Synen på kvinnan och hennes roll förändrats och morsan hade fel. Jag blev gift.
Visst får äktenskapet sina prövningar då och då. I påskas var vi på fisketur. Maken dök ner i ryggsäcken för att hämta mackorna. Jag såg hur han stelnade till, öppnade ryggsäcken och stirrade rakt ner i den. Den fridfulla tystnaden bröts:
"Varför har du inte stängt locket på maggotburken!"
Man är ju som sagt inte helt perfekt.
Jag såg hur han stirrade rakt ner i säcken och stelnade till.