I går var det hans födelsedag. I går var det fem år sedan vi hade ett vanligt, sansat telefonsamtal. Han bodde på annan ort men var en av mina allra bästa killkompisar och när jag ringde för att gratulera fick jag höra om hans nyfunna kärlek. Han liksom bubblade av ord när han beskrev tjejen som han ganska nyss hade träffat och jag blev så otroligt glad för hans skull. Äntligen hade världens snällaste kille träffat någon och jag hade fler frågor än han hade svar.
Jag ville såklart träffa henne, men mest ville jag prata snart igen och han lovade att höra av sig. Men det gjorde han inte och när jag efter en tid skickade ett meddelande svarade han att han aldrig mer ville höra ifrån mig. Han skrev det inte bara en gång, han skrev det tre.
Det visade sig senare vara tjejen som skickat meddelandet, för om hon fick känslorna att bubbla hos honom så fick han svartsjukan att koka i henne … Ganska snart hade de avskärmat sig från många av hans vänner – de kvinnliga var bara att glömma – och allra mest verkade min existens sticka i ögonen. Hon hade full koll på hans mobil, Facebook och samtliga mejlkonton och till slut var den fasta jobbtelefonen vår enda kontaktväg. För varje gång vi hördes var han mer och mer förändrad och trots många försök till kontakt stod det till slut klart att min kompis inte längre fanns kvar – hennes svartsjuka och kontrollbehov hade format en person som jag sorgligt nog varken kände eller kunde nå fram till och det blev slutet på vår vänskap.
I går var det fem år sedan vi hade ett vanligt, sansat telefonsamtal och nu för tiden är det nästan bara på hans födelsedag som han finns i mina tankar. Jag tänker på allt roligt vi hade och kunde ha haft, men jag tänker också att jag klarar mig bra utan honom. Jag hoppas bara att han klarar sig bra utan mig och alla de andra som han tvingades ge upp för någon annans svartsjukas skull.
Jag tänker på allt roligt vi hade och kunde ha haft.