På en ort utanför Skellefteå har en mindre skogsdunge avverkats. Det låter inte så dramatiskt, och är det egentligen inte heller, men avverkningen har gjort att två av mina kollegor numera kan se varandras hus. Det är nu dramatiken kommer in i bilden. För den ena kollegan påstår att ett av rummen alltid har på någon slags industribelysning – vilket är onödigt och omysigt – och att det i det andra rummet inte ens finns en liten fönsterlampa, vilket är tråkigt. Den andra kollegan säger emot på båda punkterna.
Vem har egentligen rätt?
Ämnet runt lunchbordet glider över till att handla om fönster- och mysbelysning i största allmänhet och här börjar olika trender att skönjas. Det visar sig att det framförallt finns två grupper av människor som förespråkar att det ska lysa i fönstret mittemot.
Den första är de som är uppväxta på landsbygden, långt från gatlyktornas förtrollande sken, kanske till och med långt från grannarna. De ser det som en självklarhet att ha en synlig lampa i fönstret av flera skäl.
I det becksvarta höst- och vintermörkret visar det att det faktiskt existerar bebyggelse och det ger en trevlig, välkomnande känsla både för en själv och för gästerna. Att det lyser i fönstret kan också ha en avskräckande effekt på eventuella objudna besökare som planerar otrevligheter.
Den andra gruppen är kvinnor oavsett ålder och bakgrund. De väldigt simpla anledningarna är just för att det är mysigt, fint och hemtrevligt och de argumenten räcker ganska långt.
Eftersom att jag stämmer in på båda grupperna finns det såklart alltid tända fönsterlampor hemma hos mig när mörkret kräver det och de tänds även när jag inte själv är hemma.
Och på orten utanför Skellefteå lyser det förresten en fönsterlampa hos kollegan. Den andra kollegan hade bara inte upptäckt det. Man måste ju titta mot rätt fönster.
En självklarhet att ha en synlig lampa i fönstret.