Att vi blir allt fetare får vi ofta höra. Men sällan får vi veta hur många som lider av någon sorts ätstörning.
Jag undrar när den här pågående kroppshetsen dök upp i vår tid. ”Den fanns inte när jag var yngre”, säger 30-åriga kollegan. Den fanns då inte när jag var 20–30 heller.
I mitten på 80-talet var jag ihop med en kille, Erik. Han var och hälsade på en gammal släkting på lasarettet. Kan ha varit en farmor eller mormor. Minns inte exakt, men hon var i alla fall gammal. Vad jag däremot minns var komplimangen hon gav Erik: ”Du ger så fin, så blajk och fajt”.
Ja, det var en komplimang, han såg helt enkelt välmående ut. Det var rätt roligt, vi skrattade åt kommentaren många gånger även om det sved lite, kanske mest det där med ”blajk”. Det var ändå solariets och topless-solningens årtionde. Solskyddskräm? Knappast. Så blek var väl det värsta man kunde vara. Att han skulle vara fet ägnade vi inte så mycket tankemöda på, alla var vi väl lite mjuka i kroppen. Det var innan träningshetsen kommit igång, innan gåstavarnas och gymmens intåg i våra liv. Han var alltså inte fet, utan mer naturlig, ja, ni fattar.
Idag matas vi med larm och studier om hur feta vi är. Trots att nya gym poppar upp.
Tyvärr, måste jag säga, är jag mottaglig för sånt här. Detta har inneburit att jag inte kunnat njuta riktigt av mat vi kallar husmanskost, som falukorv, pannkaka, ni vet. Maken har fått utskällning när han köpt fel flingor, ”sockerflingor” har jag sagt lite surt samt sneglat lite snett, och möjligen avundsjukt, på honom när han druckit Oboy till frukost.
Mitt sätt att agera kan ha bidragit till att en i familjen gick från hälsosam till direkt farligt ohälso-sam. Idag har vi backat bandet och tänkt om, vi dricker Oboy och äter falukorv och stuvade makaroner för att det är gott och för att vi mår bra av det.
Därför blir jag bestört när jag läser studier som påstår att också våra barn är feta. En ”överviktstrend” säger en expert. Dessa rubriker har jag hämtat från nätet, ni känner nog igen typen: ”Dubbel risk för övervikt hos femåringar som druckit välling som små”. ”Barnfetma är en tickandebomb.” ”Idag lider 4,7 procent av alla svenska flickor av fetma.” Denna ”överviktstrend” hos barn ska enligt en expert bero på att de får ”en dålig diet med för mycket socker och kolhydrater såsom pasta, bröd och söta bakverk.”
Förlåt alla experter, läkare och forskare. Jag tycker denna skrämselpropaganda gör mer skada än nytta. Att knappt fem flickor av hundra är tjocka, är det så farligt? Vi ser alla olika ut, våra gener är olika. Och kan vi inte få se olika ut? Men visst jag fattar att kraftig övervikt/fetma är en hälsofara och bör hejdas.
När jag ser mig omkring så ser jag inte många tjocka barn. Ingen ”epidemi” precis. Frågar tonåringen hur det ser ut på hennes skola, ett högstadium i Skellefteå. Nej, det finns inte särskilt många överviktiga där heller. Var är de då, alla dessa tickande bomber? Är det ett hittepå?
En annan undersökning från 2014, Ung Röst, visar att förekomsten av ätstörningar ökar i Sverige. 25 000 barn och ungdomar i Sverige fick svara på frågor om skola och privatliv och var femte tjej svarade att de haft en ätstörning det senaste året. Det är väl om något en tickande bomb?
Enligt ätstörningskliniken Mando beräknas var tredje kvinna lida av UNS, en form av ätstörning.
Om detta får vi sällan veta något om. Inga smaskiga rubriker. Men detta kan jag se med egna ögon, för jag ser de här tjejerna överallt. Så tunna och smala och möjligen ute på en mycket farlig väg.
Nej, ge era småttingar välling. Någon måtta får det vara.