1 mars. I dag är det 30 år sedan ett helt land vaknade upp till dagen efter. Dagen efter ett statsministermord. Det sägs att de flesta minns vad de gjorde ögonblicket de fick reda på att Olof Palme skjutits till döds på öppen gata, men jag var nyss fyllda fyra och den här nyheten gick mig nog helt förbi.
Men vad som fascinerat mig är inte bara att många minns vad de gjorde, utan att de fick veta det så snabbt. Palme sköts sent på kvällen, 23.21, och knappt två timmar senare bröt riksradion sändningarna och det känns som att hur många som helst vaknade den natten, kände att lite radiolyssning var det enda rätta och att de långt innan gryningen kände till mordet.
Det konstiga är att jag drygt 17 år senare skulle göra samma sak, sätta på radion vid en – för mig – ovanlig tidpunkt. Jag dröjde mig kvar i klassrummet efter skoldagens slut och valde radion som sällskap och där och då, den 10 september 2003, hör jag att Sveriges utrikesminister Anna Lindh bara en timme tidigare utsatts för en knivattack.
Hennes pressekreterare sa något i stil med ”Vi får hoppas att Anna klarar detta” och jag vet att jag klagade högt över hur han överdrev och sjåpade sig, det var ju bara en knivskuren arm … Strax därefter åkte jag in till Umeå, förtidsröstade i den EMU-folkomröstning som Anna Lindh var affischnamn för och tänkte inte så mycket mer på det som hade hänt.
Men det gjorde jag morgonen efter, då vi tillbringade hela skoldagen framför tv:n och i direktsändning fick veta att Anna Lindh avlidit av sina skador. Då grät jag. Jag grät för att det som inte fick hända hade hänt igen och så grät jag av samvetskval för att jag dagen innan ”skällt ut” en orolig pressekreterare.
I dag är det 30 år sedan ett helt land vaknade upp till dagen efter. Jag undrar vilken nyhetshändelse som i vuxen ålder kommer chocka dagens fyraåringar och nå dem med en rasande hastighet. Låt oss hoppas att det blir något positivt och inte en upprepning av historien.