Minnet lever sitt eget liv. Förvränger, förskönar och far omkring precis dit det vill.
Det finns människor som hela tiden leker med sina minnen. Som ständigt befinner sig i förfluten tid. Inte jag. Jag befinner mig i verkligheten. I häret och nuet.
En kvinna ringde. Ville prata om Malåborg, danspalatset som under 1960-talet var mötesplatsen framför alla andra.
Det behövdes bara detta enda ord: Malåborg. Minnet vaknade, drog igång på högvarv. Vräkte fram bilder: En liten rektangulär ask med svart maskara. Den lilla borsten som blöttes med spott innan man gnuggade fram färgen och förvandlade ögonfransarna till ett svart, kletigt sjok. Steg två var att peta isär dem med knappnål.
Papiljotter. Gröna, taggiga, plastrullar i blått och rosa, med vit plastpinne att fästa dem med. Medlet Glimtrim i blå flaska. Håret pansarstyvt. Det tog evigheter att få loss en intrasslad rulle.
Hårspray. I mitt minimala flickrum låg spraydimman tätare än i Londons förorter. Minnet framkallar andnöd. Mitt eget bidrag till ozonskiktet var ofantligt generöst.
Underkjolar av skumgummi. Flera samtidigt.
Pumps. Med nollnollans klack och klackskydd av plast.
Rosa läppstift. Pussar i pausen. Sugmärken på halsen (här ger minnet minsann ingen nåd), täcktes med tandkräm som skulle avlägsna dem snabbare.
Knökfullt med folk. Dam och herrsida. Killarna bjöd upp utom vid damernas och damernas tjuv. Trängsel. Svettiga händer. Handväskor i en hög under en bänk. Jimmy Justice på scenen sjöng Spanish Harlem. Flickorna trängde på, försökte vidröra hans skor.
Efteråt: Banade mig fram och fick minsann hans autograf på armen. Krumelurer i blått bläck. Lovade mig själv att aldrig, aldrig tvätta bort.
Lyssnade på tio i topp. Hörde hans röst. Var ohyggligt kär.
Telefonen ringer. Verkligheten slungar mig tillbaka till häret och nuet.