Jag och min lillebror har en åkomma. Personligen har jag ingen aning när åkomman slog till och lillebror är lika förbryllad.
Mamma och pappa säger att det är någonting alla syskonskaror drabbas av, stora som små, speciellt bröder.
Vår åkomma är att vi tävlar om precis exakt allting. Stort som litet, seriöst som oseriöst - det spelar ingen roll. Vad det än är så kommer vi att tävla i det.
Tävlandet varierar ifrån vem som kan lyfta mest på gymmet, balansera längst på ett ben, äta flest chokladbollar eller till och med vem som kan somna först.
Vissa är ändå rätt nyttiga, som att lyfta mest på gymmet, medan vissa är oerhört tidskrävande och rätt onödiga, så som vem som kan räkna upp flest fotbollsspelare som börjar på B.
Lillebror förtjänar faktiskt en medalj. Det skiljer ändå fyra år på oss två, så det har inte alltid varit enkelt för honom. Som storebror kunde jag göra allting först, jag har alltid varit större och snabbare och generellt sett haft försprång i det mesta.
Men lillebror har tappert kämpat på, aldrig backat för en utmaning, trots upprepade förluster.
På senaste tiden så har dock åldersskillnaden börjat blekna och lillebror plockar regelbundet hem segrar - med stort nöje.
Men jag minns mycket väl Elliots första stora vinst. Då var han inte gammal, men redan då erfaren tävlare. Flera år av (i hans ögon orättvisa) förluster och han längtade efter att få bevisa sitt värde.
Det var en semesterdag på Byske camping då mamma utmanade oss att vissla, någonting jag hade strulat med länge och aldrig fått bukt på. Lillebror å andra sidan spenderade max fem minuter till att intensivt blåsa luft med överdrivna ansiktsuttryck och till slut så hände det, och han var direkt en naturbegåvning.
Den enda gången han pausade visslandet var för att skryta med världshistoriens största leende till storebrors avundsjuka, och det får jag höra än idag.
William Johansson
”Skillnadeni ålder har börjat blekna och lillebror plockar regelbundet hem segrar.”