De nytjärade skidorna glider lätt ovanpå snön. Jag färdas över marker som jag känner väl och låter mig väl avnjuta varje stavtag i det vackra vinterlandskapet.
Därför blir förvåningen extra stor när jag efter ett par timmar upptäcker att jag är totalt vilse. Och molnen hänger nu så lågt att inga av mig kända landmärken går att urskilja. Dessutom kommer dagens svaga ljus snart att försvinna.
Reaktionen är omedelbar, ett lappkast, och full fart bakåt i mina egna spår. Men efter några hundra meter börjar logiken hinna ikapp och jag stannar för att skanna av min omgivning.
Nu är jag övertygad om att jag vet var jag befinner mig och viker av från mitt bakspår och tar ut riktningen mot bilen. Jag fortsätter spana efter toppfågel och vid en punkt fiskar jag upp kikaren för att ganska en svart siluett som avtecknar sig i en tall.
Med kikaren kan jag konstatera att någon tjäder är det inte men i optiken ser jag något annat som bekymrar mig, toppen på en kraftledningsstolpe.
Jag står länge och tittar på den hängande ledningen och grunnar över hur en kraftledningsstolpe plötsligt kan befinna sig just där.
Nu tar jag det säkra före det osäkra och åker i riktning mot kraftledningen. Och trots att jag nu med 100 procents säkerhet vet var jag befinner mig så stämmer ändå ingenting.
Älgtornet som står här, tornet som jag suttit i flera gånger, står av någon anledning på fel sida om kraftledningen.
Nu ser jag också Brännliden men problemet är bara att berget ligger i helt fel väderstreck.
Jag spänner av mig skidorna, kliver upp i älgtornet och blundar, och där får jag sitta en stund innan världen snurrat rätt igen.
På väg ner ur älgtornet slår det mig en sak:
Ser man tillbaka på året 2017 så finns det några ledare av världen som skulle ha behövt blunda hårt och länge i sitt älgtorn.
Mikael Karlsson
Problemet är bara att berget ligger i helt fel väderstreck.