Ljudet från en ensam trumpet letar sig genom vintermörkret och in på mitt kontor. För en liten stund stannar jag upp och lyssnar, Rysslands nationalhymn så här klockan 15:00 en blåsig måndag eftermiddag i januari, är det uppiggande? Absolut! Kanske inte valet av melodi men att någon ung människa så energiskt tränar på sitt instrument gör mig oerhört glad.
Jag har lyssnat på den här trumpeten från och till under hösten och vintern. Även om inte repertoaren är gigantisk så blir varje trevande försök allt bättre från den unga person som blåser i det gyllene hornet. De få melodier som spelats har gått från mekaniskt framstötande av toner till en mycket mer melodisk känsla. Ett idogt tränande som på ganska kort tid ändå har gett en hel del musikaliska färdigheter.
Men varför står en ung elev utanför en gymnasieskola i vintermörkret och tränar? Ett kallt munstycke mot läppar, en hand utan vante som känslosamt försöker krama trumpetens ventiler och forma melodier trots att snålblåsten viner runt knutarna, varför?
Jag vill ju naturligtvis tro att det är för att den unga människan verkligen gillar sitt instrument och hen står där ute i kylan enbart för att sprida glädje åt oss alla som vill lyssna. Men sanningen torde nog vara att den unga eleven inte kan träna på något annat ställe. Kanske hen bor i en lägenhet där trevande försök på en trumpet om kvällarna inte förgyller grannarnas vardag.
Om det nu är så, att en kall och blåsig skolgård är den enda platsen för en trumpetspelande ungdom att träna på, då skulle jag vilja komma med ett förslag: Du unga trumpetare, börja och avsluta dina övningar ute i vinterkylan med tre korta, tre långa och tre korta toner.
Då kanske den internationella SOS-signalen når hela vägen in till de som beslutar om resurser till kulturskolan.
Mikael Karlsson