Jag skulle säga att jag var rätt bra i matematik under min tid i grundskolan. Jag fick ju rätt på det mesta jag räknade ut, till slut. Även om det gick lite fort ibland som min lärare sa. Hon illustrerade det senare med att rita en röd varningsflagga på en teckning under ett utvecklingssamtal.
Jag tyckte det var kul med matte och att jag såg det som en tävling att vara den som kommit längst, bidrog bara till att göra tidigare nämnda flagga ännu mer röd. Men det var inte alltid en dans på rosor. Mattelektionerna kunde vara fruktansvärda när jag inte förstod, men när jag löst problemet vände allt och jag kände mig bäst i världen för ett kort ögonblick. Men enligt rådande högstadienormer var det inte okej att säga att jag gillade det. Åsikten fick folk i min omgivning att tappa hakan och ifrågasätta mig till ruinens brant. ”Hur kan du gilla det?!” var den ständiga frågan. ”Alla gillar inte samma sak” var mitt ständiga svar, om jag vågade säga någonting alls.
Jag är inte ensam om att gilla ämnet och min lillasyster sa nyss att matte var ett av hennes favoritämne. ”Jag är bra på det och jag har kommit längst av alla mina klasskompisar. Men jag kommer sluta gilla det när jag börjar högstadiet tror jag. Då är det inte coolt att gilla matte och alla andra hatar det då.”
Nu var det min tid att ifrågasätta henne. ”Visst vet du att du inte alltid måste tycka som dina kompisar även när ni går i högstadiet? De kanske tycker att matte är svårt eller så ser de inte det roliga i att lösa ett problem?”.
Hon blev tyst ett tag. ”Är det som att du gillar att dansa och din kompis gillar fotboll?”, sa hon triumferande och jag upprepade det svar som jag allt för ofta fått säga: ”Ja, precis. Alla gillar inte samma sak.”
Åsikten fick folk i min omgivning att tappa hakan och ifrågasätta mig.