Vi lever alla ett liv där vi måste förhålla oss till människor, på olika sätt. Men de flesta av oss har också turen att vårda ett par relationer som inte liknar något annat – de allra närmaste, mest hudlösa, villkorslösa och viktigaste.
När jag tänker på mina sådana personer brukar jag ofta fundera över vad som binder dem samman. Hur liknar de varandra? Det finns många svar på den frågan, men jag har äntligen insett vad som genomsyrar nästan alla mina närmaste – de älskar katter på ett sådant sätt som av många kanske skulle beskrivas som lite märkligt.
Om de inte har en katt pratar de ständigt om när de ska skaffa en. 90 procent av dem har en katt-emoji i sin beskrivning på instagram. 100 procent har minst ett inramat porträtt föreställande en gammal familjekatt. Ja, ni hör ju. Jag väljer vänner och partner med omsorg.
Samtidigt som jag insåg denna fina gemensamma nämnare insåg jag också något annat – kattmänniskor, och först och främst kattkvinnor, är de allra bästa människorna. Sorgligt nog får de sällan den uppskattning de förtjänar. Den galna kattkvinnan är en ständigt återkommande referens i populärkultur och det handlar aldrig om en särskilt smickrande gestaltning. Det måste få ett slut.
1792 skrev Mary Wollstonecraft boken "Till försvar för kvinnans rättigheter". Nu är det dags för mig att skriva "Till försvar för kattkvinnans rättigheter".
Varför är det då positivt att ha en lite för intensiv kärlek till just katter? Först och främst är det väldigt sympatiskt att vara väldigt engagerad i sina djurs välmående. Men enligt min högst obekräftade och inte alls vetenskapliga spaning finns det en extra värme i gemenskapen kattmänniskor emellan.
Som Facebook-gruppen Kattgäris och ickebinäris till exempel. Där delar nästan 3000 kattälskande kvinnor och ickebinära med sig av bilder, råd och stöttning. Där finns ingen mästrande ton utan bara kärlek. När min katt blev sjuk gavs många av de finaste råden av okända kattmänniskor i cyberrymden och när hon var osedvanligt gullig förstod alla varför.
Något annat jag noterat bland alla dessa kattanter, tjejer och ickebinära är hur vettiga alla är. Det är ingen slump att det nästan blivit en kliché att gilla vin, katter och ha ett kvinnotecken tatuerat någonstans på kroppen. Det är ingen slump att tygkassar med orden "Kattriarkat över patriarkat" säljer slut eller att många feministiska förebilder har minst två ulliga kattkompisar.
Så, Madame Adelaide Bonfamille i "Aristocats", Claudia Henderson i "Stranger things" och Jen i "How I met your mother", det här är till er: ni är bäst.
Med vänlig hälsning, en annan crazy cat lady.
