Fotomontage
Karaoke är den renaste formen av kultur. Jag sa det. Ingenting fyller min trötta, cyniska själ med så frisk och oförstörd glädje som att skyffla mig själv till en karaokekväll.
Men hur kan något så banalt som platta instrumentala-versioner av svensktoppen och en text som flyter över en TV-skärm vara bättre än Louvren eller På Spåret?
När tavlor, musik och kammarteater känns för slipat, och allt som sticker ut verkar ha draperats med skumgummi så överraskar alltid karaoken med något nytt, äkta och oförutsägbart. Karaokens enkla ramverk skapar ett fritt spelrum för konceptet människor.
Jag har sett en man med ett ansikte fårat av dåliga beslut skrika My Way och röra mig till tårar.
Jag har beskådat nyförälskade par som glömt bort publiken djupt i varandras ögon.
Jag har observerat personer som helt misstolkat rummet och tänkte att publiken var redo att känna varje sekund av den 8:40 minuter långa Purple Rain.
Jag kan bära vittne för när en person som älskar refrängen till You Can Call Me Al lär sig att det finns tre rabblande verser att ta sig igenom för att komma dit.
Och jag har sett människor som fyller scenen med närvaro till exakt rätt låt så att hela stället sjunger med, och ett rum med främlingar blir en enda levande organism.
Karaokemicken diskriminerar ingen, bara oss pretentiösa popsnaror som vill sjunga obskyra låtar från de mer ljusskygga delarna av musikvärlden (vi står glatt avsides och klappar oss själva på axeln för vår unika smak).
Livet är komplicerat, man måste tänka och tvättkorgen är aldrig helt tom.
Karaoke är enkelt och fint.
Mitt tips till er som haft en hård vecka: leta reda på en karaokebar. För om den här sliriga mannen vid micken – som ger intrycket av att inte kunna läsa - kan ta sig igenom Bohemian Rhapsody, så kan nog vi också ta oss igenom den här helgen.
Marcus Andersson