När jag var fyra år spelade jag schack och mastermind med min morfar, sedan gick han bort. Det jag försöker säga är att morfar lärde mig att tidigt ta rejäla förluster.
I hockeyn låg min framgångssaga mest i att ta emot tacklingar (så kallade ”ta en för laget”) och när jag doppade tårna i extremsporten testade jag nybyggda hopp för att ge dom andra barnen ett litet hum om hur illa det kunde gå om olyckan var framme.
Jag tror att denna fallenhet för graciösa magplask inför allmänt beskådande har banat vägen för mina rundor med stand up-komik.
Väljer man en annan kulturform så skapar man i sin replokal, ateljé eller klipprum, för att sedan bara släppa ut det färdiga verket. Ens mer skamliga uttryck faller bara ner på golvet eller sätter sig på väggarna i en kreativ vrå.
Stand up-komiker måste arbeta fram sitt material med en publik. Det går skriva hur många skämt som helst och prova på vänliga kompisar som säger att det är helt okej (så att man ska sluta testa på dom), men i slutänden är det bara träd som faller i skogen utan dömande publik som avgör ifall ljudet var roligt eller inte.
En gång i veckan går jag upp med nya idéer i mitt A4-block, och när jag är klar så vet jag att det jag trodde var relaterbar humor mer liknade ett första utkast av mitt manifest, som jag precis högläst ur inför knäpptysta främlingar.
I slutänden är det bara träd som faller i skogen utan dömande publik
En vecka senare går jag upp igen, då har jag flyttat runt lite meningar eller tagit bort alla ord och ersatt med nya. Denna gång så hör jag det blöta ljudet av läppar som blottar tänderna.
Nästa vecka kanske jag får ett skratt.
Att våga misslyckas, bli sårad eller rent av suga inför folk är inte heroiskt. Men det är den snåriga vägen till att hitta någonting som i slutänden håller.
En dag ska jag applicera det i verkliga livet.
Marcus Andersson