På nattbussen hem fick jag impulsen att bli en person som använder Twitter. Jag skulle bli ett med samtidstyckarna, fusioneras med eterns alla Oscar Wildes och retweeta de hetaste forskningsrönen! Därför laddade jag direkt ner appen på mobilnätet (Ja, så stark var min lust var att avtäcka min nya persona för hela www).
När jag ska komponera min första tweet möts jag av förslagstexten "Vad är det som händer?" och jag känner mig helt plötsligt väldigt liten.
Jadu Twitter, vad är det som händer? En reklam på busshållplatsen vi passerade gjorde mig arg. Men den känslan kommer från en 26-årig kulturmupp borttappad i Skåne, lätt överförfriskad av alkohol och hybris.
Det hade varit härligt att kunna shitposta som dom.
Nu har det gått en månad men jag har fortfarande inte publicerat något. Tankarna känns varken aktuella eller kvicka nog, och jag är för stolt för att retweeta de få clickbait-artiklar jag förmår mig att läsa under lunchrasten.
Jag scrollar bara igenom flödet från dom som kan, dom som vill och dom som vågar. Många är väldigt intressanta och roliga, de flesta skriver bara strunt. Det är de senare jag har börjat bli avundsjuk på.
Jag läser genom frustrerade tårar deras osamlade tankar och deras genskjutningar i debatter mellan folk som vet vad dom pratar om. Det hade varit härligt att kunna shitposta som dom.
Strindberg skrev att se sin bok var som att se sitt hjärta på en köttkrok.
Struntberg! Jag vill sluta vara pretentiös och se mina ord flyga ut ur en gödselspridare. Fortsätta väga orden på en guldvåg, men med ett stort "Vem bryr sig?" som motvikt. Det kan inte vara så farligt?
Folk lägger upp tiotimmarsvideor av memes på youtube.
Andra instagramar sin mat.
Ulf Lundell åker på turnéer.
Jag vill vara med i den kaotiska friheten.
Välkommen till min krönikespalt!
Marcus Andersson