Alla som har umgåtts med ett litet barn håller nog med om att man får höra både sanningar, klokheter och roligheter när man ger sig tid att prata och lyssna på de små liven.
En av mina grabbar hade i lågstadieåldern suttit för länge framför datorn så jag gnällde lite på honom och påpekade att det var dags att stänga datorn och gå ut för att få lite frisk luft. Han vände sig mot mig, tittade oförstående på mig och utbrast: ”Frisk luft? Jag sitter hellre kvar. Öppna fönstret är du snäll.”
Sedan fortsatte han att spela. Förbaskat vilken klok unge. Mamman var överlistad.
En annan gång var det dags att läsa godnattsaga för en av mina små. Vi bläddrade i en bok som handlade om djuren och deras ungar. Han klarade hunden, katten och fårets barn galant men när vi kom till geten blev han lite brydd.
Till slut sken han upp och log med hela ansiktet: ”Kan det vara en geting?” Då var det lite svårt att hålla sig för skratt.
Det är inte bara barnens kommentarer jag minns med ett leende. En gång fick jag ett svar-på-tal av en liten tant i 90-årsålden. Jag jobbade i hemtjänsten och skulle hjälpa henne i säng. Hon hade en dialekt som skvallrade om att hon kom från Norrbotten.
Och jag frågade såklart var hon kom ifrån. Hon tittade på mig med plirande ögon, log och viskade: ”Jag kommer från mammas och pappas kärlek.” Och jag blev alldeles varm inombords.
Men även om tantens kommentar för alltid finns med mig är det som ligger närmast hjärtat det barnen sagt. Jag har många gånger tänkt att jag borde skriva ner allt finurligt de säger men det blev liksom aldrig av. Men nu har jag ju chansen igen. När lilla barnbarnet börjar prata ska farmor vara redo med papper och penna.
Om det blir som jag tänkt kommer hon en vacker dag att få en fantastisk liten skatt i form av en anteckningsbok med hennes egna sanningar, klokheter och roligheter.
Lena Långdahl
Skelleftebo på hemmaplan
Förbaskat vilken klok unge Mamman var överlistad.