Jag kan fortfarande minnas hur det var för mig när jag var liten och den där stora dagen började närma sig. Ja, ni vet julafton. Det pirrade i kroppen och jag kunde i princip klättra i taket på grund av all pepp. Jultomten skulle komma, alla i släkten skulle vara hemma och jag skulle få vara ledig från skolan så att jag kunde leka hela dagarna. Men med åldern försvann lite av den fascinationen, i alla fall för mig. Nog är det trevligt, mysigt, roligt och mycket, mycket mer men det är knappast så att jag får superkrafter och kan klättra i tak längre bara för att det är julafton.
Nu handlar det mer om att få komma hem och att få träffa alla de där människorna som i flera månader bara varit namn och bilder på sociala medier. Jag längtar varje år. Det är ju så fantastiskt att få se alla de där personerna som var och är en del av ens liv. Nu vet jag att alla inte har det så bra. Alla har inte familj och vänner att återvända till, om det ens är möjligt att återvända.
Min kompis pratade om det för några veckor sedan. Hon bor i samma stad som vi pluggar i och hon var avundsjuk på de möjligheter jag har. "Jag vill också kunna åka hem och ha stora hemvändarfester och träffa gamla kompisar. Här är det så tråkigt. Ingen kommer hem för alla är redan här".
Det tog några sekunder, men sedan ställde jag frågan: "Men vad är bättre då. Att ha möjlighet att åka hem för att träffa alla nära och kära en gång om året under några intensiva men fruktansvärt roliga dagar eller att se dem året runt?". Svaret kom snabbt: "Det beror nog på. Ibland är det ena bättre än det andra, men fördelen för dig är att julen faktiskt blir någonting man längtar till. Ungefär så där som det var när man var barn".
Alla har inte familj och vänner att återvända till, om det ens är möjligt att återvända.
