Snart är det här året slut, i alla fall enligt vårt sätt att räkna tid. Det är något vi kan vara alldeles säkra på.
Andra saker är ju svårare att veta när de tar slut. När vi hade småbarn sa andra människor till mig att den tiden skulle gå så snabbt. Jag tyckte att de ljög tills jag helt plötsligt en dag köpte ansiktstvätt för acnehy istället för Bamsetandkräm och insåg att det var 6 år sedan jag lämnade ett barn på förskolan. Småbarnstiden hade, utan att jag uppmärksammat det, tagit slut. Precis som trotsåldern, järnåldern, industrialismen och andra livsomvälvande eror.
Jag hoppas att även valptiden med söndertuggade skor, tröjor och kuddar snart är över. Men det känns verkligen inte så. När man är mitt uppe i något kan det vara svårt att se när en sak tar slut och något annat tar vid.
Som den här krönikan till exempel (inte för att jag på något sätt tror att den är livsomvälvande för någon levande själ). När du började läsa den visste du inte att detta är min sista krönika i Norran. Du visste inte att jag under hösten bestämde att den här eran skulle ta slut ungefär samtidigt som 2019 tar slut. Att jag efter cirka 70 krönikor skulle känna att jag inte hade något mer att säga.
Folks reaktioner är så värdefulla.
När jag skrev min första krönika 2015 visste jag inte heller vad jag gav mig in på. Jag visste inte om någon skulle bry sig, om folk skulle bli arga eller om jag skulle gå under av prestationsångest. Inget av detta hände.
Snarare har de här åren lärt mig att folks reaktioner är så värdefulla. Att man kan bli så glad över en främlings ord på stan eller på bussen. Att man kan beröra och bli berörd.
Så gott slut, tack för mig och tack för allt – och kom ihåg att berätta för någon om du tycker att hen har gjort något bra. Man vet nämligen aldrig när en sak slutar och något nytt tar vid.
Lotta Johansson