Jag ska skriva min sista krönika för i år och vill göra någon form av summering.
Jag vill skriva: Tack och hejdå 2017, vänligen kom inte i repris! Jag vill inte ha mer av detta innehåll, som främst kan sammanfattas som vätska.
Blod, svett och tårar med betoning på det sistnämnda. Så många tårar som har trillat nerför kinder detta år. Tårar av besvikelse och ilska, tårar av vanmakt och uppgivenhet, tårar av kärlek och känsloöverväldigande
Och som grädde på moset all denna vätska i form av nederbörd. Regn, regn, och så lite mer regn.
Innan jag och vädret gjorde slut hann jag uppmärksamma att 2017 slog rekord på många metrologiska topplistor; mer nederbörd än normalt i mars, kallaste maj i Norrland sedan 1968 och rekord i dygnsnederbörd vid Bjuröklubb följt av en blöt juli och en extremt regnig höst.
Så nej 2017, jag kommer inte att sakna dig!
Men det känns som déjà vu. Har jag inte skrivit exakt detta tidigare?
Var det inte så att jag tyckte att skitåret 2016 också skulle ta slut och inte komma i repris?
Är det så att min bittra ådra gör att varje år känns som ett nödvändigt ont som helst ska falla i glömska?
Eller är det någon form av positiv anda som slår till i slutet av advent som gör att jag med tillförsikt ser fram emot det nya året, fyllt av möjligheter?
Har jag ett uns av självinsikt så tror jag inte ett dugg på den teorin.
Är allt helt enkelt en biologisk skyddsmekanism för att inte totalt gå under av existentiella grubblerier och åldersnoja?
För det är ju faktiskt helt orimligt att ett år inte ska ta slut, hur bra det är har varit. Och om jag skulle gå omkring och önska att det skulle vara 2017 några år till skulle det ju också få konsekvenser, både för mig själv och för andra.
Så det är nog bara att konstatera, med eller utan bitterhet, att 2017 går mot sitt slut.
God jul! Jag önskar dig ett 2018 med mindre vätska, mer musik och mer kärlek världen över.
Lotta Johansson
Jag önskar dig ett 2018 med mindre vätska, mer musik och mer kärlek.