Jag jobbade mellan jul och nyår. Vet inte när det hände senast - om det ens har hänt?
Det var nästan ingen annan som skulle jobba, men jag ville använda semesterdagarna till annat (läs: eventuellt sol och värme).
Dessutom kan det vara skönt att få några dagar till att göra det där som inte hanns med innan jul. Det där lilla extra. I lugn och ro. Inte bli störd av någon.
Så mycket jag skulle hinna! Det kändes faktiskt helt okej. I teorin.
I praktiken var jag socialt utsvulten efter två timmar. Dessutom jättetrött.
Hur tänkte jag när jag inbillade mig att jag skulle sitta och läsa en massa böcker?
Måste dricka kaffe. Ensam. Finns det inte ens en liten chokladbit kvar på något bord? Läsa lite till. Hur långsamt kan klockan gå?
Äta lunch. Ensam. Hoho, hörde jag inte någon där längst borta i korridoren?
Det känns som att jag ofta förväxlar teori och praktik. I teorin är jag väldigt kreativ - i praktiken blir det mest frustrerande och väldigt rörigt när jag skapar något. Det som finns i mitt huvud kommer liksom inte ut i händerna.
I teorin kan jag tänka att det faktiskt inte gör så mycket att bli förkyld, jag har ju varit frisk typ hela 2017.
I praktiken är det väldigt synd om mig som snorar och hostar. Tänk om jag aldrig blir frisk och när kan jag börja träna igen?
Jag kan drömma om egentid, gärna hemma, i teorin. I praktiken fungerar det tills jag har gjort det där jag ville göra; städat, tränat eller sett ett avsnitt av något.
Sedan börjar jag fundera på vad andra människor har för sig. Samma sak gäller att resa bort. Jag kan vara ensam i affärer eller på flygplan.
Men tanken på att inte ha någon att prata med under en längre tid gör mig rastlös. Både i teorin och i praktiken.
Ensam är stark. I teorin.
I praktiken är ensam uttråkad.
Lotta Johansson
Så mycket jag skulle hinna! Det kändes faktiskt helt okej. I teorin.