Med skräckblandad förtjusning sprättar jag brevet och läser: Inbjudan till klassträff. Letar fram det svartvita fotografiet från min avgångsklass. Leende, slätkindade, smala och oskuldsfulla tonåringar står uppradade framför kameran. Läraren i mitten. Så roligt det ska bli att träffa dem!
Och det är nu jag drar den icke vetenskapligt grundade slutsatsen:
Tallkottkörteln stå i direkt förbindelse med minnescentrat i hjärnan. Det är när ljuset kommer som vi plötsligt börjar dränka oss i nostalgiorgier.
Vi hemvänder, släktträffas, konfa-träffas och klassträffas.
Men just klassträffarna har något iskallt i sin ögonvrå. Ett risktagande. Först tänker jag att alla andra kan ha åldrats, utom jag själv då. Fast ... tänk om jag inte blir igenkänd. Om jag ändå tvingas konstatera att det skett en viss chansering.
Det vore inte så kul.
Och i denna sanningens minut då vi mönstrat varandra från topp till tå kommer vi också att redogöra för varandra vad det blev av oss. Sannolikt med tillputsade historier. Och sedan minns vi. Oh vad vi minns och plötsligt sitter man där, i nostalgiträsket och suckar och torkar en ljuv liten tår ur ögonvrån.
Hur kommer då tallkottkörteln (epifysen) in i sammanhanget? Jo: Den går igång på sommarljuset, får den att spritta ut i glädjefnatt. Och av denna eufori börjar man minnas allt underbart i livet.
För minnena har ju en vidunderlig förmåga att vara värdefulla som ett glitterbokmärke. Det ständigt varma badvattnet, hembygden så vacker, så vacker och doften av nyslaget hö ... Just det.
Hemvändare från världens alla hörn dras tillbaka till ursprunget. Vi går på auktioner, logdanser och lyssnar till musik. Självklart från den ljuva tiden då vi klarade alla sångtexterna som var så mycket bättre än nutidens.
Green green grass of home...
Det kommer med ljuset.
Oh vad vi minns och plötsligt sitter man där, i nostalgiträsket och suckar och torkar en ljuv liten tår ur ögonvrån.