Foto: TT/Bildmontage.
Varje dag i våra liv händer de där små sakerna som på en irritationsskala på ett till tio hamnar någonstans vid tretton och en halv. De där sanslöst vredesframkallande händelserna som driver oss till vansinnets brant, utan minsta motstånd. Vi hamnar där direkt, på en gång. Jag pratar naturligtvis om lagen om alltings jävlighet.
Ni vet den där väskan ni bär på, i handtagen, trots att det finns en axelrem. Du går förbi en mikroskopiskt utstickande krok på en annars glanspolerat slät yta och vips så sitter axelremmen fast. Stenhårt. Går inte lirka loss utan du måste backa tillbaka och förhandla loss remmen. Men försök att komma hem med samma väska i handen och då antyda att med en enkel lyftning av väskan kunna häkta fast remmen på en stor och rejäl, och för ändamålet avsedd krok där i hallen. Går inte. Du måste ställa ner väskan, koppla nytt grepp runt remmen och hänga upp den.
För att inte tala om den där gången när du bara snabbt ska in på en affär för att handla en liten sak. Då, och bara då, finns den enda parkeringen så långt borta att det förmodligen går snabbare att beställa på postorder än att promenera. Alla de andra 364,25 dagarna på året finns där kilometervis med lediga platser utanför entrén, men inte i dag.
Eller den där fullspäckade surströmmingsmackan, där fisk, potatis, tomater, dill, lök och annat godis trängs, omsorgsfullt komponerad till glada vänners uppmuntrande tillrop och beundran. Du lyfter smörgåsen till munnen och biter första tuggan. Då känner du hur brödet rämnar i småbitar, allt mumsigt ramlar ner på din tallrik och du sitter där med brytan från helvetet. Allt som fattas är mjölken.
Släng dig i väggen, Lars Norén. Det är vid dessa tillfällen man verkligen känner att man lever.
Det är vid dessa tillfällen man verkligen känner att man lever.
