STOCKHOLM 20130613 En sida i en bok av Tomas Tranströmer sedd genom ett par glasögon Foto: Jessica Gow / SCANPIX / Kod 10070
”Det här är en riktigt bra bok, du borde läsa den.” Det var kanske för ett år sedan som min kompis rekommenderade en bok till mig, trots att jag inte är känd som något större bokläsare. Jag la titeln på minnet och när jag några månader senare packade för en utlandsresa var titeln en av de pocketböcker som fick följa med. Det är nästan bara på längre resor och på sommaren som jag läser böcker. Oftast är de verklighetsbaserade eller så är de praktexemplar på chick-lit: lättsmält litteratur med färgglatt – gärna rosa – omslag som främst vänder sig till kvinnor i min ålder och som handlar om att två personer förälskar sig i varandra och att något slags problem uppstår. Innan boken är slut kommer dock problemet vara löst och de kan leva lyckliga i alla sina dagar. Typ.
I sommar läste jag några sådana böcker, men under det här året har de tappat lite av sin charm och anledningen är den där boken som fick följa med på utlandsresan i vintras. Det var visserligen en kärlekshistoria med massor av problem, men där slutar egentligen också likheterna. Den boken handlade om livet på riktigt, även de allra, allra mörkaste sidorna av det.
När slutet närmade sig trillade inte tårarna stillsamt ner för min kind. Smärtan inuti fick mig att vilja explodera och för att inte väcka mina rumskamrater fulgrät jag på toaletten. Det var längesedan något påhittat berörde mig så djupt och den där känslan har stannat kvar trots att tiden gått.
Efter flera dagar på stranden och med sidor tummade av saltvattenblöta, sandiga och solkrämskladdiga fingrar, började boken bokstavligt falla isär. Men när alla andra semesterböcker blev kvar på ön, fick den söndertrasade kärlekshistorien följa med hem till bokhyllan som ett bevis på riktigt bra läsning och som en påminnelse om att allt inte behöver sluta på askungevis, men att saker och ting med tiden kan bli bra ändå.
Smärtan inuti fick mig att vilja explodera.
