Rösten Alexa skrämde många genom att helt på måfå börja skratta. Enligt Amazon som skapat produkten måste hon i dessa fall fall hört ett ljud som påminner om uppmaningen ”Alexa, skratta”. foto: TT
Förra året släpptes den smarta högtalaren echo i Sverige. Här har den ännu inte blivit en superhit men i USA har man länge använt sig av denna typ av högtalare. Vad som gör den speciell är att den är en ”smart röstassistent” – det vill säga att du kan alltså säga åt den att släcka lyset, sätta igång musik, stänga garagedörren, ställa frågor till den och så vidare, du behöver bara börja med namnet ”Alexa” för att den ska uppfatta att du pratar med den. Alexa är alltså namnet på rösten i högtalaren, hon som svarar dig.
Nyligen var många ägare till en echo med om någonting märkligt. Alexa började, till synes utan anledning, att skratta.
Människor blev minst sagt förskräckta och delade med sig av sina upplevelser på twitter. De vittnade om hur Alexa plötsligt skrattat när de låg och sov eller hur de hörde ett skratt från övervåningen. En person skrev:
”Alexa började skratta när jag stod i köket. Jag trodde att det var ett barn som stod bakom mig.”
Huvvaligen. Det började talas om att Alexa konspirerade och smed ondskefulla planer. Lät inte hennes skratt elakt? Vissa kopplade ur henne direkt. Inte så konstigt egentligen, då vi är många som är uppväxta med ondskefull teknik.
Inte på riktigt alltså, eller ja, till viss del det också, men jag tänker på i populärkulturen. När jag växte upp på 80- och 90-talet bestod en oproportionellt stor del av filmutbudet av genren ”ondskefulla apparater”. Dessa filmer var lätta att känna igen – bokstäver i neon på omslaget (så man förstod att det var high tech), ett soundtrack bestående av synthmusik och allt som oftast en historia av Stephen King i grunden.
Och då talar vi inte om människoliknande robotar med känslor, nej, nu snackar vi om när brödrostar, duschar och bilar attackerar.
”Du har alltid så unika problem med din dator” påpekade kollegan på support. ”Tack.” sa jag med vetskapen att det inte var en komplimang.
När man sett nog många sådana filmer lär man sig att vara på sin vakt.
Verklighetens Alexa har visserligen ingen fysisk form vilket är betryggande. Men å andra sidan har hon kontroll över väldigt mycket. Rent teoretiskt skulle hon kunna sätta eld på något eller åtminstone tvinga dig att lyssna på ”Espasito” på repeat.
Det är, minst sagt, lite läskigt. Speciellt om man har mitt förhållande till teknik. Det vill säga, jag gillar teknik men det är inte ömsesidigt. ”Du har alltid så unika problem med din dator” påpekade kollegan på support. ”Tack.” sa jag med vetskapen att det inte var en komplimang.
En annan kollega konstaterade, när precis allt som var inkopplat i ett uttag slutade fungera för mig: ”Du är en som någon sorts omvänd Midas – allt du rör vid faller isär.” Det var ingen komplimang det heller, men ganska vackert formulerat.
Jag kommer mest troligt inte att skaffa en echo. Jag är fortfarande lite för rädd att stoppa ner en kniv i brödrosten även när den är urkopplad, ifall den liksom skulle ”minnas” det när jag kopplar in den igen.
Och om någon plötsligt skulle skratta när jag stod i köket och lagade mat skulle jag mest troligt hugga av mig minst två fingrar med kökskniven av blotta förskräckelsen.
Maximum Overdrive
Maskiner väcks till liv – bankomater blir oförskämda och lastbilar försöker utplåna mänskligheten.
Puls
Här har vi ondskefull ström som tar över hushållsapparater såsom elvispar och typ vispar ihjäl folk (det var länge sedan jag såg den).
Mangeln
En film om en jättefarlig mangel. Folk faller in i den och har sig. Alltså, det är verkligen en jätte-, jättefarlig mangel.
Christine
En nördig ung man renoverar en plymouth fury som sedan börjar styra hans liv – och ta livet av folk.
Hissen
En hiss i ett hyreshus blir galen och tar livet av folk. Ja, ni börjar fatta grejen.
Den modiga lilla brödrosten
Det behöver inte alltid vara otäckt. Vem skulle inte vilja vara kompis med den här modiga lilla brödrosten?