När jag kommer hem sitter han oftast vid ytterdörren. Antingen på utsidan eller på insidan och han tittar på mig med sina vackra gröna ögon. Sedan sträcker han på sig, burrar upp sig och börjar jama. Torstens jamande är inte skräckinjagande direkt, snarare pipigt, men han gapar med munnen på vid gavel och jag kan se alla tänderna när han piper fram sitt maju. När jag lyfter upp honom så startar kurrmaskinen och han slickar mig kärleksfullt på kinden.
Jag inbillar mig att det är mig han saknat, men jag är inte född igår, så jag vet att han egentligen bara vill locka mig till skafferiet där kattmaten finns. Torsten stryker sig runt mina ben, han slår med tassen på min vad och fortsätter att pipa. Själv ignorerar jag hans vilja och brukar i stället sätta mig i fåtöljen som står placerad en bit ifrån köket. Då vet jag att han kommer att sätta sig hos mig och fortsätta sitt kelande. I alla fall en stund, sedan går han därifrån med sina vackra ögon inställda på matskålen, sökandes efter någon annan som kan tillfredsställa hans hunger.
”Jag inbillar mig att det är mig han saknat, men jag är inte född igår.”
Vi har sannerligen haft tur med våra katter och vi behandlar dem som familjemedlemmar. Ja, inte bara vi. De flesta i kvarteret känner Torsten och Smilla och vi ser hur grannarna stannar och pratar med dem. På kvartersfesten förra året hölls ett hyllningstal, som jag trodde skulle blir riktat till festarrangörerna, men som visade sig vara till familjen Olssons katt Torsten. Det var ljuvligt, även om jag blev en smula svartsjuk över att Torstens kärlek inte är för mig allena.
En innekatt blir inte överkörd, men jag vill inte stänga in våra katter. Förutom på natten, då ska de ligga inne i soffan för att på morgonen kunna väcka oss jamande och kurrande och jag får naivt tro att det är mig de längtat efter, även om jag ser att de har blicken riktad mot skafferiet och de godsaker som finns där.
Linda Olsson