Den sista tiden har jag upplevt mig leva i en surrealistisk bubbla. Jag följer nyhetsuppdateringar och resonemang runt covid-19 och jag förstår fortfarande inte vad det är som händer.
På arbetet bedriver jag distansstudier och flertalet av mina studenter känner oro och rädsla. Jag är också rädd, men jag kan inte definiera min rädsla.
För det är så det är med rädslor. En rädsla för att känna sig otillräcklig kan för mig grunda sig i problemet att jag inte vill känna mig inkompetent och dålig. Mina yngsta söner sover sämre, de vaknar på natten av mardrömmar och de minns inte vad de har drömt. De förstår inte varför vi inte kan göra som vi vanligtvis gör och vi försöker förklara så gott det går. Men, jag har också ett ansvar som förälder att få dem att känna trygghet och lugn.
Jag följer nyhetsuppdateringar och jag följer rekommendationer, men jag väljer också att stänga av när jag känner att jag inte kan hantera det. För när jag blir rädd så förvrider jag perspektivet och tänker inte klart. Min kropp är mer spänd än vanligt och det beror inte enbart på min ovana att sitta vid datorn hela dagarna. Jag måste välja att välja bort när jag har möjlighet.
Någonstans kan jag känna att det vi lever i nu är synnerligen nyttigt
Min ovana att leva i ovisshet och mitt kontrollbehov tvingar mig utanför min bekvämlighetszon flera gånger varje dag. Intellektuellt förstår jag att jag inte kan förstå allt och att jag inte kan kräva det, men jag har i mitt privilegierade liv inte behövt leva i denna ovisshet tidigare. Och någonstans kan jag känna att det vi lever i nu är synnerligen nyttigt.
Jag känner mig otillräcklig idag, men det kanske är okej. När barnens aktiviteter pausas, så har vi inga måsten och krav. En dag i taget, ett steg i taget och när pandemin är över så kanske jag kan tänka tillbaka på tiden när vi hade hur mycket tid som helst att bara umgås och leva i nuet.
Linda Olsson