Veckan innan jul försökte jag vara husmoderlig och moderlig på en och samma gång. Det skulle kokas knäck tillsammans med barnen och som vi kokade. En massa små formar fylldes av väldoftande sockerblandning och enligt barnen blev de perfekta. ”Riktiga skidåkarknäckar” sa mellansonen och jag blev fundersam. Skidåkarknäck? Det var ett nytt begrepp för mig. ”Jo, men morfar brukar alltid ta med några knäck när vi åker skidor” fortsatte sonen och jag log för mig själv.
Godis var det väldigt sparsamt med generellt
När jag var liten hölls det sannerligen inte på med någon knäck i skidspåret. På sin höjd hade jag med en apelsin som skalades med frusna fingrar och vid sällsynta tillfällen hade vi en termos kakaobaserad chokladdryck med oss. Godis var det väldigt sparsamt med rent generellt och framförallt knäck fick jag lära mig kunde ge både karies och bryta sönder tänderna.
Mamma och pappa var väl som mammor och pappor var mest. Det städades och pysslades och vi barn hängde med som barn gör som oftast. Jag hade inget nära förhållande med mina mor- och farföräldrar och lade ingen större vikt vid det. Min morfar dog tidigt och min farfar hann jag aldrig träffa, men det var ingenting som jag tänkte på. Däremot kan jag känna att jag i vuxen ålder ångrar att jag inte haft någon djupare relation med mormor och farmor.
Kanske just därför värdesätter jag mina barns umgänge med den äldre generationen desto mer. När jag hör mina barn prata om vilka utflykter de gjort tillsammans, om hur roligt de tycker att det är att umgås då blir jag alldeles varm i hjärtat.
När jag berättar för mellansonen att jag minsann inte fick några skidturer med gömda sötsaker i fickan så ler han sitt tandlösa leende och säger: ”Morfar har väl sparat det bästa till sist”. Och jag tänker att i framtiden ska jag ta mina barnbarn på utflykter med skidåkarknäck i fickan.
Linda Olsson