”Hur får ni barnen att hjälpa till mer där hemma?” frågar väninnan på Facebook och jag sätter skämskudden framför ansiktet. Ja, hur får vi barnen att hjälpa till mer där hemma egentligen?
Som yrkesarbetande pedagog är jag väl medveten om risken med inkonsekvens, mutor och hot men min professionella yrkesroll tar slut när klockan närmar sig 17.00 och när jag trillar in efter en dag fylld av elevmöten finns det inte mycket pedagogik kvar i kroppen.
När hallen är överfylld av skor och felhängda jackor känner jag hur adrenalinet strömmar till och jag utstöter gutturala ljud kombinerat med väl valda ord.
Hotivation och mutivation är vardagsmat i en fyrbarnsfamilj och inkonsekvensen flödar.
Det är klart att jag vill att barnen ska hjälpa till mer hemma. Vilken förälder vill inte det? Men jag vill ju också ha det på mitt sätt. Det är en orimlighet att vara heltidsarbetande förälder till aktiva och pyssliga barn och samtidigt kräva pedantisk ordning och Instagramvänliga rum.
Mitt sätt är kanske inte det rätta sättet
Det är spännande att arbeta med att föreläsa om motivation, stress och mental träning på jobbet samtidigt som jag ska praktisera det på hemmaplan. Om bagarens barn sällan får bröd, så får mina barn ibland alldeles för lite av det jag pratar om dagarna i ända.
Men, sent ska syndaren vakna. På sista tiden har det fått vara kaotiskt hemma i hallen, det är porslin som inte är på rätt plats och kläder som är tveksamt sorterade i tvätthögar. Om barnen ska hjälpa till hemma i den mån som faktiskt är rimligt, så måste det kanske få bli fel ibland. Det är inte bara jag som bor i huset och mitt sätt är kanske inte alltid det rätta sättet.
Vill jag ha saker och ting på det sätt som jag vill ha det och inte kan tänka mig att kompromissa, ja då får jag göra det själv. Och, det vill jag inte göra – så då får det bli som familjen kan tänka sig. Och jag får tacksamt tänka ”good enough”.
Linda Olsson