För något år sedan berättade en kompis till mig en historia. En historia som av någon oklar anledning fastnat i min hjärna. Historien utspelar sig på bottenvåningen i ett lägenhetshus någonstans i norra Sverige. I trappuppgången, när hissen var på väg började hon ta fram sina nycklar. När hissen kom och dörrarna öppnades klev hon in men tappade nycklarna, som landade i utrymmet mellan golvet och hissen.
Sedan dess har jag själv blivit rädd för att tappa nycklarna i det där lömska hålet som uppstår mellan hissen och golvet, vilket gör att jag håller i mina nycklar som om livet hängde på dem.
När jag och min sambo en dag var på väg ner till källaren för att tvätta så upptäckte vi två saker: för det första att vi saknade kulörtvättmedlet och för det andra att vi bara hade en nyckel.
För att effektivisera tänkte min sambo då att jag helt enkelt skulle låsa upp tvättstugedörren och sedan kasta nyckeln till honom när han stod i hissen. Sagt och gjort.
Jag håller i mina nycklar som om livet hängde på dem
Mitt i det perfekta kastet som skulle få nyckeln att flyga i en fin båge för att sedan landa i hans hand så kom jag på det. Hålet mellan hissen och golvet. Kastet avbröts tvärt, men det var försent. Nyckeln åkte iväg i en konstig böj och slog i marken för att sedan glida de sista metrarna mot hissen innan den landade i hålet.
Mardrömmen hade alltså blivit verklighet, men med lite fantasi och kämpaglöd kunde vi till slut fiska upp den. Jag kunde andas ut, samtidigt som jag också kunde konstatera att min rädsla för avgrunden dels var befogad då det faktiskt kunde hända, dels att det inte var så farligt. Se bara till att ha en gardinstång, silvertejp och en krok nära till om det skulle hända er.
Lina Andersson