Margot Wallström i limousinen på väg mot röda mattan och ett toppmöte med Europas socialdemokratiska ledare.
Plötsligt var alla kameror vända mot mig. Mot mig som hade i uppgift att ta bilderna, inte att bli fotograferad. Vad hände egentligen?
Vi tar det från början. För ungefär tio år sedan reste jag och min kollega Jenny Petersson till Bryssel för att följa Kågefödda Margot Wallström en dag på jobbet. Jenny skulle skriva texten och jag ta bilderna. När vi besökte Bryssel var Margot inne på sitt sista år som EU-kommissionens vice ordförande, ett uppdrag med mycket makt i den yttersta EU-toppen. Bara att hon tog emot oss var lite överraskande, att vi dessutom skulle få följa henne under en hel arbetsdag var ännu mer förvånade.
Dagen började med en pressträff som Margot Wallström hade med den samlade svenska pressen. Ämnet har jag glömt, men det gick mer på rutin. Hennes arbetsdag var inrutad, där det ena mötet avlöste det andra. Vi upptäckte snabbt att det inte skulle bli enkelt att få möjlighet att följa henne under alla delar av arbetsdagen. Många möten var i många delar inte ämnade åt offentlighetens ljus. När Margots presschef sa ”Här kan ni inte vara med” sa Margot ”Låt Lars vara med några minuter i början, han har rest lång för de här bilderna”. Så rullade det på, presschefen sa nej och Margot sa ja.
Någon gång mitt på dagen skulle Margot lämna kontoret och bege sig till en annan del av Bryssel, ett toppmöte med Europas socialdemokratiska ledare stod på programmet. Nu blev det spännande; hur skulle vi få bevaka detta? Det slutade med att jag fick åka limousin med Margot samtidigt som Jenny och presschefen tog bussen till mötesplatsen. Under färden genom Bryssel tog jag lite bilder på Margot som satt i baksätet och förberedde sig inför det kommande mötet. Vad som väntade när vi väl var framme funderade jag inte så mycket på.
Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte blev några bilder från röda mattan, åtminstone inte tagna med min kamera.
Plötsligt stannade bilen och dörrarna åkte upp. Jag vred kroppen, satte ned fötterna utanför bilen och reste mig upp. Där stod jag på den röda mattan tillsammans med EU-kommissionens vice ordförande, samtidigt som det samlade pressuppbådet började ta bilder. När Margot med vana rörelser började gå över den röda mattan blev jag stående vid bilen. Jag var helt handlingsförlamad och visste inte hur jag skulle hantera situationen. Framme vid ingången vände sig Margot om och ropade ”Kom nu Lars”. Först då vaknade jag till och skyndade mig ikapp Margot, tillsammans klev vi in i den pampiga byggnaden.
Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte blev några bilder från röda mattan, åtminstone inte tagna med min kamera. Margot Wallström kommer knappast ihåg den här händelsen, men för mig blev det ett minne för livet – ett minne från ett kort ögonblick i rampljuset.