Framtiden. Kan man bli student när man passerat 50, eller ska man ge upp då? Foto: Håkon Mosvold Larsen/TT
Jag har ett långt arbetsliv bakom mig samtidigt som jag troligen har en ansenlig tid kvar innan det är dags att vika in årorna och låta andra ro vidare.
Trots att jag passerat det magiska 50-årsstrecket med ett par år och jobbat heltid i över tre decennier har jag många år kvar innan pensionen tar vid. Ska man tro politiker, ekonomer och andra opinionsbildare så kan jag glömma tanken på att gå i pension vid 65 år.
Troligen kommer jag att behöva jobba tills jag närmar mig 70 år. Är jag bara frisk och kry har jag inga problem att förlika mig med den tanken. Jag gillar nämligen att jobba.
Men hur har vi egentligen tänkt lösa den ekvationen? För att fler ska klara av att jobba längre så måste både arbetsliv och utbildningssystem hänga med.
Vi behöver motarbeta stress och känslan av att inte räcka till på arbetsplatserna. Faktorer som gör att många inte orkar med och i värsta fall blir långtidssjukskrivna eller i bästa fall byter yrkesbana.
Dessutom måste vi börja se lång erfarenhet och den kunskap som kommer med den som något positivt.
Många har inte fullständiga betyg från gymnasiet, men har genom åren ändå skaffat sig kunskaper som vida överskrider den nivån. Varför ska det vara så svårt att validera den vetskapen så att man kan bli behörig till högre studier?
Det är i dag möjligt att ansöka om reell kompetens, men är väldigt krångligt och upp till varje lärosäte att ta ställning till. Här finns det mycket att göra.
Om vi ska ha ett långt och bra yrkesliv behöver vi satsa på utbildning, en fortbildning och ett kunskapstillskott som pågår hela livet. Ett ansvar som i huvudsak ligger på varje individ, men utan samhällets hjälp är det inte möjligt.
Studiestödet med lån och bidrag är uppbyggt för en helt annan tid än den vi är på väg in i. Redan det året man fyller 47 år trappas det ner för att helt upphöra samma år som 57-årsdagen infaller. Jag som fyller 53 år och kanske har 15 år kvar innan jag är förbrukad på arbetsmarknaden är redan uträknad av samhället – vilket slöseri.
Jag har nämligen aldrig tidigare känt mig så kompetent och motiverad. Tack vare min erfarenhet och nyfikenhet är jag redo att utmana mig själv. Nu tar jag klivet in i universitetsvärlden.
Jag struntar i att samhället tycker att jag är för gammal, tar saken i egna händer och skippar både studiemedel och CSN-skulder.
Tack vare distansstudier och förkortad arbetstid kan jag förverkliga drömmen om kunskap. Det kostar mig några tusenlappar i månaden, men det får det vara värt.
På måndag loggar jag in på Mittuniversitetet och påbörjar kursen statsvetenskap A. Jakten på mina första högskolepoäng kan ta sin början.
Hur det kommer att gå? Det vet jag inte, men det är aldrig för sent att ge upp.
Jag har nämligen aldrig tidigare känt mig så kompetent och motiverad.