Bryggan nedanför Johan–Antons Järla.
Norrland kan inte glänsa med stora och häftiga nattklubbar, med tunnelbanor eller med storstadspulsen. Men vi kan skryta om det norrländska ljuset, den fina naturen och det norrländska lugnet. Men det är någonting som de unga sörläningarna bara fnyser åt.
Jag kommer från en lite by som heter Medle som ligger en mil från centrala Skellefteå. I Medle finns nog Västerbottens finaste fotbollsplan, det är där jag har lär mig spela fotboll. ”Det är där jag vet var stigarna går och vem som är släkt med vem” som Euskefeurat sjunger om.
När jag för ett år sedan flyttade till Piteå för att plugga fick jag en massa nya klasskompisar som kommer från storstäder som Stockholm, Göteborg, Uppsala och Malmö.
Det tog inte låg tid innan det började klagas på Piteå och Norrland. Det klagades på att det inte fanns någonting att göra, att det bara finns en krog, att det inte finns någon bargata, eller att det inte är lika lätt att tas sig någonstans för att hitta på saker.
När jag sedan frågade mina klasskompisar om varför just deras respektive storstad är världens bästa stad som de själva påstår, poängterade de att det fanns minst 30 olika nattklubbar att välja mellan, att det är lätt att ta sig överallt och att det alltid fanns någonting att göra.
När de sedan frågade mig om varför jag älskar Skellefteå och Norrland, svarade jag enkelt: För det är mitt hem, det är där min familj finns och mina närmaste vänner finns. Ingen av dem nämnde sin familj eller sina närmsta vänner.
Jag förundras över att en plats kan kännas som hemma bara för att det finns lättillgängliga och häftiga saker att göra. För mig känns en plats som hemma, om jag är omgiven av människor som jag tycker om och som jag bryr mig om.
Jag förstår att vi är uppvuxna på olika sätt och att mina klasskompisar har blivit stimulerade på ett annat sätt än vad jag har blivit. De är vana vid att det alltid finns saker att göra och att det är lätt att ta sig överallt. Medan jag är uppvuxen med att man packar en matsäck och åker till bryggan nedanför Johan–Antons järla och sätter sig ned och tar en kopp kaffe. Medan man hör älven skvalpa mot bryggan, fåglarna kvittra och solen skiner.
Om det norrländska lugnet är bättre än storstadspulsen, det är en fråga jag inte kan svara på. Men jag skäms inte för att jag kommer från den lilla byn Medle och för att jag gillar de enkla sakerna.
Mathilda Ståhl