I helgen kommer jag att svepa litervis med kaffe och frenetiskt tugga på nötter likt en ekorre för att få energi och bibehålla en någorlunda blodsockernivå. Det är nämligen arbete från tidig morgon till sen kväll som gäller. Nu tror ni kanske att jag ska ge mig ut i vimlet och bevaka julkonserter? Nix. Det kapitlet är redan (nästan åtminstone) avklarat för i år. I stället handlar denna helg och nästkommande om det årliga julstöket och eftersom jag är självutnämnd chefskock när det gäller min familjs julbord är det mycket som ska lagas, bakas, tillredas och förberedas. Men jag klagar inte, vore det så att jag plågades över allt köksarbete och mitt kräsna jag kunde stoppas undan i en jutesäck skulle det bli rödbetssallad på burk och sådana där färdiga köttbullar med en tvivelaktig odör.
Jag tycker helt enkelt att det är roligt att inspireras av recept, planera, skriva listor, laga mat och kommendera ut uppgifter till personer i min närhet. Så länge de inte står i vägen när jag behöver spisen eller ugnen, det vill säga. Därför har jag inga problem med att ägna två hela helger åt att ordna allt till en enda dag, middag och kväll. För mig är stöket även ett sätt att garantera att allt som hör till min familjs julbord finns med när firandet väl börjar. Utan dessa kan julafton lika gärna ställas in och i stället får dagen spenderas med att titta in i ett hörn.
Serietecknaren Liv Strömquist brukar skämta att alla barn är konservativa eftersom de är emot all sorts förändring och håller hårt i traditioner. Nu är jag ingen expert, men jag vågar nog påstå att vi vuxna är snäppet värre. Åtminstone när det gäller julen. Hela den här krönikan skulle lika gärna ha kunnat handla om alla upprörda och kränkta människor som förfasas över nytänkande luciafiranden eller förslag om att förskolor bör skippa firandet helt och hållet, men jag orkar helt enkelt inte. Den vägen och diskussionen känns alldeles för lång och mörk att vandra nedför.
När det däremot gäller konservatism kring julbordet hör jag troligtvis till de värsta vilket mitt ego villigt nog kan erkänna. Besattheten över vad denna årliga middag ska innehålla har till och med gått så långt att jag betalar in mig på en julmarknad i huvudstaden varje år (är liks alltid där över en helg i december, kan ju vara värt att nämna) för att köpa sill. Sill jag vägrar att äta då jag avskyr smaken. Inte ens när den morakullaliknande försäljaren uppmanar mig att smaka på "Västkustens delikatesser" kan jag ge vika.
Men jag är ändå långt ifrån ensam med att låta traditioner regera under den 24 december. Varje år bryter någon i min omgivning ut i förtvivlan över att ris á la malta inte gjorts, att den rökta ålen saknas eller att antalet flaskor julmust inte ens kommer räcka till ett glas per person. Och hur ofta är det inte löpsedlar som skriker ut att julskinkan är hotad eller något liknande?
Vanlig konservatism är inget att romantisera, men den som julbordet frambringar kan vi väl ändå roas åt? Själv är jag inte ett dugg orolig över min besatthet av att inget får ändras då jag vet att förbannelsen bryts direkt då julafton blir juldag. Och det känns väldigt skönt.
När det däremot gäller konservatism kring julbordet hör jag troligtvis till de värsta.