Rädsla får själen att krympa.
Och rädsla kan vara så mycket; allt från allmän ängslan, obefogad oro, befogad oro till ren och skär skräck.
De flesta av oss gillar rädslan när vi själva får välja den. Skräckfilmernas nagelbitare trycker ner oss djupt i soffhörnet. Filt över ögonen. Tittar bara ibland. Vill spola fram, se hur det slutar.
Och när eftertexten visas och det hela är över var det bästa filmen, någonsin. För att vi själva valt den, och för att vi själva sitter trygga och säkra.
För ett antal veckor sedan var verkligheten värre än på film. Terrorattacken i Bryssel lamslog oss. Åter spred sig skräcken över oss.
Vi vet att det kommer att hända igen.
Statsministern, experter, poliser sa: Vi får absolut inte vara rädda. Då har de som vill sätta skräck i oss vunnit.
Sant. Men hallå! Vi får inte vara rädda. Visst sjutton måste vi få känna rädsla. Att vara rädd är inget att vara rädd för. I stället kan det vara klokt fundera över hur vi ska återfå tryggheten.
I dag hör jag folk säga: Jag vågar inte resa, man vet ju aldrig. Jag hoppas att säkerhetskontrollerna blir ännu noggrannare, ännu striktare. Att vi istället för att reta oss på det, känner trygghet i det.
Som barn hade jag många ogrundade rädslor. Jag var rädd för att gå upp på vinden. Först när jag med stadigt grepp i mammas hand gick på spökinventering släppte rädslan för skrymslena där uppe.
Jag är rädd för höga höjder, rädd att tappa balansen och undviker alltså sådana situationer. Jag vet vad jag är rädd för. Och jag vet att det är okej. Jag har koll.
Vad experterna menade var förstås: Låt inte all osäkerhet gå ut över allt och alla, förmörka ditt sinne, ta bort din glädje och nyfikenhet. Lev som vanligt, trots allt.
Kolla upp spökena på vinden. De har en tendens att vilja begränsa din frihet.
Det får de inte göra.
Att vara rädd är inget att vara rädd för.