Ibland fastnar jag i nostalgins garnhärva och kommer inte ur förrän jag benat ut saker och ting. Ordet ”katalog” har en särskild klangbotten. Mig försätter ordet i en tidsmaskin och jag slungas bakåt med kraft. Jag minns katalogens blanka och färgrika framsida. En dam med pickig klänning ler och ser söt ut. Hennes hårband i samma prickiga tyg som känningen. På omslaget står det tryckt ”Wiskadahls”.
Jag var väl 10 år gammal. Beundrade det touperade håret, hårbandet och klänningen var en blå sommardröm med vita prickar.
Priskuranternas tid är förbi, men man kan nog säga att vi gått runt i vårt beteendemönster. Vi beställer varor från nätet som aldrig förr. Postordermarknaden fullkomligt exploderade denna gångna jul.
Bilderna av rådande modet var en vägledning i hur man borde se ut, klä sig och kamma sig. Vilken kjollängd som var aktuell och vad som just då betraktades som modernt, det vill säga ”inne”.
Vi hade precis fått tv i mitt hem. Tyvärr var bilderna svartvita. Men inspirerade gjorde den. I Hylands hörna uppträdde artisten Johnny Tillotsson med låten ”Send me the pillow that you dream on”.
Jag blev så förtjust i både sångare och låten så jag planerade att skicka honom min egen kudde. Tyvärr hade vi postväska ...
Postväskan var annars en spännande tingest. Varje gång hänglåset öppnades och innehållet ur den bruna påsen tömdes ut, kunde det ju ramla ut ett brev eller i bästa fall; en klädkatalog. En ny som kittlade drömmarna, fick dem att växa och idéerna att formas.
Begränsningarna satt möjligen i föräldrarnas ekonomi. Men drömma är gratis, och var det även på den tiden.
Att kataloghantering kommit tillbaka, fast i internetform nu är en sak, men då jag ska berätta för de yngre om gubben hemma i byn som var så handvass att han lätt kunde riva itu en telefonkatalog, då möts jag av totalt oförstående:
Telefonkatalog?
Britta Stenberg
Han kunde lätt riva itu en telefonkatalog
