På trottoaren rinner vatten från den tinande snön. Det tar sina egna vägar genom det blottlagda gruset. Samtidigt skickar solen varma strålar mot den släta betongväggen utanför mitt kontor. Snart ska det bli grönt igen, fågelungar ska kläckas och färgrika blommor växa. Jag önskar att jag kunde sitta där ute och slappna inför det fullt ut. Men det går inte i dessa corona-tider – ofullständiga tider.
Jag sträcker mig mot kameran för att ta en Instagram-bild. Men i hyllan hittar jag istället boken ”Ikigai”. Jag fastnar för stycket om wabi sabi, den österländska filosofin som hyllar det icke perfekta. Det vackra bor i att tillstånd är förgängliga. Allt mänskligt liv är kort och det vi älskar kommer en dag att försvinna. Det är ett sätt att förhålla sig till livet som det är, men som för den skull inte är pessimistisk utan uppmuntrar dig att uppskatta nuet – för det är allt som finns.
Det finns en tröst i att bortse från sådant vi inte kan styra över
Jag tittar på betongväggen igen och tänker på viruset. I Europa gillar vi att bygga sådant som signalerar oändlighet och stabilitet. Det ska hålla över tid och vara säkert. Uppstår det en spricka i fasaden vill vi snabbt laga den.
Den japanska arkitekturen strävar däremot inte efter att vara storslagen och följer istället wabi sabis tankegångar. Det traditionella sättet att bygga i trä utgår från att allt kommer att försvinna och att nästa generation behöver bygga upp det igen. Tillstånd som är ofullkomliga äger sann skönhet eftersom det därigenom liknar naturen.
Det finns en tröst i att bortse från sådant vi inte kan styra över. Eller som den berömda bönen lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”.
Med de orden passar jag på att tacka för mig som krönikör. I sann Ikigai-anda lämnar jag det här uppdraget för att ge mig tid för fler intressanta livsuppgifter.
Jonas Andersson