Klockan är 23.30, det är nyårsafton. Jag har precis dragit av mig det sista klädesplagget och lagt mig i sängen. Det hade kunnat vara en glädjens stund, med lite roligheter precis innan tolvslaget.
Men det här handlar inte om att vara pilsk och att sexa. Det här handlar bara om att lägga sig och sova.
Jag hör hur det smäller där ute. Ett sällskap verkar uppåt. De tjoar och skriker wohoo när de skjuter iväg ytterligare en raket mot skyn.
Men jag är inte som dem. Och jag bryr mig inte längre. Det har jag inte gjort på flera år. Jag vet inte ens om jag skulle vilja vara där ute på gatan. Den enda drivkraften är att sova. Annars dör jag.
Om några få timmar ska jag vakna till barnskrik igen.
Ett gastande som får mig att motvilligt hasa ut till köket för att värma ännu en flaska välling. Men om jag somnar nu blir den resan lite lättare än om jag tjoar där ute i natten.
Jag kan nu bara minnas mina egna wohoo. Det fanns en tid då jag gjord mig lustig över tråkiga människor som inte visst hur man hade kul.
Vad ville de med livet egentligen? Bara tråka bort det? Förstod de inte att de behövde uppleva det. Fånga dagen era dårar.
Jag och en kompis brukade prata om de trista. Det kunde handla om folk som inte ville gå ut på festivalen om det regnade. Strunta i det, ha kul ändå. Eller de som bara drömde om att resa någonstans men aldrig gjorde slag i saken.
Vad väntar de på, att de ska dö först? Eller en mening bara om de som vägrade att klappa och heja på AIK:s matcher. Varför sitter de bara där och muttrar med armarna hängandes vid sidan?
Men jag är inte lustig längre. Jag klappar inte på matcherna. Jag har inte varit på festivalen på flera år och några drömresemål hinner jag inte tänka på.
Nu är jag en av dem. Nu kan ni skratta åt mig istället. För jag är vansinnigt tråkig. Jag känner mig inte gammal, men jag har glidit över till den andra sidan.
Nu kan ni skratta åt mig istället. För jag är vansinnigt tråkig.