Jätteproppen Orvar är, till mångas lättnad och pensionssystemets förfäran, på väg ut ur arbetslivet. Betonghäckarna och fläskbergsgenerationen har snart gjort sitt. Vad är det då som så starkt präglat oss som föddes på 40-talet?
I min amatöranalys konstaterar jag att vi såg dagens ljus samtidigt som penicillinet upptäcktes, att vi blev världens första tonåringar när p-pillret lanserades och föräldrar när människan steg ner på månen. 1946 hade Nationernas förbund omvandlats till Förenta Nationerna och därmed fanns en garanti för att vi aldrig mer skulle behöva uppleva krig.
Vi trodde att allt var möjligt och likt pilgrimer gick vi mot utstakade mål. Vår aptit på livet kände inga gränser. Folkhemmet och studiebidrag, ”Rock around the clock”, snäva jeans, vippande hästsvansar och brylkräm. Vi raggade, gick på bio, tuggade Toy och buggade till Siv Malmkvists schlager ”Slit och släng”. Möjligheten att resa gav oss nya intryck och ibland mindre sunda vanor.
Nu, så här runt 65 år senare, tittar vi oss yrvaket omkring och undrar vart tiden och rock'n'rollen tog vägen. I takt med bekvämlighet, kombinerad med stress och överkonsumtion, växer sopbergen, hålen i ozonlagret gör sig påmint och de livsfarliga bakterierna har blivit allt mer resistenta. Krigen rasar i omvärlden och på våra gator sitter människor och tigger. De oändliga naturtillgångarna har blivit ändliga och tekniken har gett oss den ögonblickliga kommunikationens möjligheter på både gott och ont.
Nu börjar min ålder att ta ut sin rätt. Det tar längre tid för mig att hämta mig efter ett energiutbrott och letandet efter borttappade namn och saker upptar allt större del av min vakna tid. Det är hög tid att acceptera att flower power-epoken är över. När jag nu bestämt mig för att bli den bullbakande tant jag förväntas vara, har jag till min stora förvåning förstått att ytterligare en tidsanpassad trend i 40-talisternas era har inträffat. Nu lär det vara ”inne” att vara TANT!
Christina Ohlsson
Undrar vart tiden och rock'n'rollen tog vägen.