Tunnelbanan, Tuben, är förmodligen det värsta jag lägger min tid på varje dag. Jag klagar ofta på hur mycket jag saknar naturen och vildlivet hemma i Norrland, men jag har insett att vildlivet existerar i London också – under marken, flera meter under civilisationen.
Här tappar alla människor sitt goda uppförande. Här armbågas det, här brottas vi, här bryr vi oss inte om vår ryggsäck är upptryckt mot en resenärs ansikte och här ger vi mördarblickar till varenda människa som snor ett säte utan att ha väntat lika länge som alla andra.
I måndags satt jag och höll för näsan medan en person åt fisk på sätet bredvid och i tisdags drunknade mina svarta jeans i pudret från tjejen som sminkade sig mitt emot.
Här spenderar vi ohälsosamt många timmar per vecka och det blir aldrig mindre jobbigt.
Från ingenstans föll en kvinna framför mig ihop.
Igår hände dock något på tuben som fick mig att känna igen mänskligheten i oss mullvadar igen. Från ingenstans föll en kvinna framför mig ihop. Jag slet snabbt ut mina hörlurar, dök efter henne och vände på hennes ansikte så hon fick luft. En annan kvinna bredvid mig började genast söka efter hennes puls. Snabbt började resenärerna fråga runt ifall det fanns någon doktor eller sjuksköterska närvarande.
Kvinnan på golvet andades fortfarande men var medvetslös. Vid nästa stopp ställde sig två människor vid varsin ände av dörrarna så de inte kunde stängas automatiskt. Samtidigt hjälpte jag en man att bära ut kvinnan. Två andra resenärer följde med oss och letade reda på personal som kunde hjälpa. Personalen tog över och vi hann tillbaka in på tuben då det gjorts ett uppehåll under hela incidenten.
När vi klev på igen började folk klappa och ropa ”Good team work everyone”. För första gången kände jag en samhörighet med främlingar på tuben och bröstet värmde så varmt.