I skrivande stund är det dag 18 under ”lockdown” i London. Den brittiska premiärministern har börjat återhämta sig efter tre dagar på intensiven, utomhustemperaturen har stigit till över 20 grader och stadsrävarna har börjat kliva ut i dagsljuset på de tomma gatorna för att rota igenom våra sopor.
Jag sitter i köket efter min enda tillåtna promenad om dagen och skrollar igenom de svenska nyhetssidorna på min mobil. Rubrikerna börjar likna de vi hade i de brittiska tidningarna för några veckor sedan.
Oron börjar växa likt en klump i magen för mina vänner och familj inom vården och äldreomsorgen hemma i Sverige. Det är svårt att inte låta ångesten ta över när hela världen förändras framför ögonen på en och framtiden blir oförutsägbar.
Det är svårt att inte grumla och fastna i deppiga tankar över semestern som blev inställd, jobbanställningen som möjligen hotas och släktingarna vi ej kan träffa på ett långt tag nu men det hjälper varken oss själva eller våra nära ifall vi låter denna osäkra samt svåra tid besegra oss.
Jag tror helhjärtat på att denna situation kommer föra oss närmare varandra. Veterinärer, pensionerade sjuksköterskor och hjärt- lungräddningscertifierad flygpersonal rycker in för vården.
Grannarna lämnar lappar i posten med telefonnummer ifall någon behöver hämtning av mat eller medicin och efter organisering över sociala medier ställer vi alla oss på balkongerna för att klappa för våra hjältar som jobbar på osjälviskt under den svåraste utmaningen världen skådat under den yngre generationens livstid.
Vi alla som enskilda individer har nu ett ansvar att göra det lilla vi kan för att underlätta de svåra förhållandena för dessa hjältar så vi en dag kan titta tillbaka på vår insats med stolthet – det är inte försent att börja idag.
Jasmine Said