”Om jag överlevde mellanstadiet och högstadiet kan jag nog överleva vad som helst”, brukade jag tänka innan jag gav mig in i nya omgivningar.
Jag var åtta år när jag och min familj flyttade in i ett nytt litet samhälle i Norrland där jag till en början inte visste av en enda elev som hade en mixad härkomst och bakgrund.
Mina stora mörkbruna ögon och olivfärgade hud gjorde mig genast till lite av en enstöring i min nya skola. En stor majoritet av skolans elever hade bott i det lilla samhället hela sitt liv medan jag hade hunnit bo i Stockholm, Umeå samt i Tunisien ett halvår.
Detta hade gett mig en hel del perspektiv och en öppenhet jag fann svårt att se hos vissa av mina klasskamrater.
Arab-skämten började väldigt tidigt. ”Sitter ni på golvet när ni äter?” och ”Kommer dina föräldrar att gifta bort dig?” I matsalen viftade en gång mina ”vänner” med falukorv i ansiktet på mig och pressade på om hur det inte skulle skada mig att äta lite griskött. Vegetarianerna på andra sidan bordet lämnade de dock ifred.
Det enda som spelade roll var hur snabb och skicklig jag var.
Trots att jag ville leva ut min individualitet så insåg jag snabbt att jag behövde smälta in ifall de skulle acceptera mig. Att hänga med i trenderna visade sig dock vara svårare gjort än sagt. Den enda gången jag kände mig neutral och som alla andra var när jag spelade fotboll. Vi alla hade på oss likadana t-shirtar och samma färger - jag var en del av ett lag där det enda som spelade roll var hur snabb och skicklig jag var.
Många år senare i London passerade jag en skola där elever sprang ut för dagen klädda i identiska skoluniformer. Precis där startade debatten i mitt huvud. Vad är viktigast i den unga åldern, friheten att uttrycka sig genom stil eller tryggheten av ett lika värde, spelande för samma lag?
Jasmine Said