Jag var den där personen som fnös åt folks hysteri när coronaviruset började bryta ut i Europa. Jag dömde det snabbt som en vanlig influensa och himlade med ögonen åt medias rubriker.
Ignorant bokade jag min resa till Milano för semestern men bara någon vecka senare stod det klart att jag inte kunde resa till Italien, utan att behöva sätta mig själv i karantän i över en månad efter att jag återvänt.
Därefter började jag märka små skillnader i vardagen – människor hade börjat använda masker på tunnelbanan i London, pastan och riset hade börjat ta slut på hyllan i Tesco och det viskades mycket på kontoret om hur vi kanske måste börja jobba hemifrån snart. Mellan den sextonde och den tjugonde mars bad Boris Johnson oss att sluta med onödiga vistelser utomhus, även resor, och alla restauranger skulle stängas.
Därefter började jag märka små skillnader i vardagen
Vid det här laget hade oron börjat krypa in men surrealismen slog inte till förrän tre dagar senare. Hela London och resten av Storbritannien satt bänkade framför tv:n klockan halv nio på kvällen, varefter premiärministern introducerade ”UK Lockdown” samt de nya reglerna.
Endast grupper på två och två, endast en vistelse utomhus per dag samt två meter mellan alla människor gällde nu. Dagen efter hade något förändrats i atmosfären. Jag skypade med ett par vänner hemma i Skellefteå som var ute på stan för en fika och jag började undra hur länge det skulle ta innan Sverige skulle möta samma öde.
Isoleringen är total, sjukhusen svämmar över utan tillräckligt med resurser, hotell görs om till vårdavdelningar, kaosartade kösystem bildas där jag senast spenderade en timme för att komma åt min mat för dagen. Englands misstag var att inte stänga ner i tid när fallen blev fler men valde slutligen att rädda liv över ekonomin. Jag hoppas att detta beslut tas hemma också.
Jasmine Said