När vi inte kan får leva ut våra traditioner så kommer de ibland våra traditioner till oss.
I år var det första gången som jag inte kunde ta mig hem till jul så istället satte sig min mamma och lillebror på flyget från Umeå till London.
Med sig hade de svenskt julgodis, en mini-julgran och lussebullar för att skapa rätt stämning i min lilla lägenhet.
Att komma hem från jobbet till dem sittandes framför julfilmer i soffan får mig att glömma en lång dag och ett hektiskt springande på och av tunnelbanan.
I år blandar vi gamla och nya traditioner. Den 24:e streamade vi Kalle Anka via webben och åt svensk julmat hemma.
Den 25:e firade vi engelsk jul ute på restaurang med Yorkshire pudding, fruktkaka och tryffel.
Däremellan besökte vi olika julmarknader och Winter Wonderland i Hyde Park. Med familjen under samma tak glömmer jag nästan att jag flyttat hundratals mil hemifrån.
Och därmed förstår jag för första gången att hemma verkligen inte är ett ställe, en plats. Det är människorna som ger dig den där hemmakänslan.
Doften av mammas potatisgratäng och ljudet av min lillebrors skratt är hemma skapar den känslan, inte väggarna i mitt rum i Ånäset.
Att ha dem hos mig över julen är den bästa julklappen av allt.
Jag vet att jag kommer känna av ett tomt hål i bröstet i samma stund som de sätter sig på planet hem igen, men precis som med allt annat har mamma det i åtanke.
På min vägg hänger nu en tavla med ett collage av bilder från mitt liv.
En bild på mig som sjuåring med mormor efter att hon hade köpt mig en ny full outfit var ögonblicket när jag blev kär i allt det här med kläder och shopping.
Varje bild håller ett kärt minne, en tid i mitt liv som jag kan flytta mig tillbaka till bar genom ett ögonkast på tavlan.
Och det kan jag leva på tills jag får hålla om min familj igen.
Jasmine Said
Med sig hade de svensktjulgodis och lussebullar för att skapa rätt stämning.
